Jag ligger och läser en bok om en viss Madame och det låter som om fåglarna kvittrar på franska, och jag skrattar till . Kanske är det Madame  de Pompadours äventyr som kvittrar. Vilken fantastisk kvinna. Solen värmer rejält trots den tidiga timman.

Lägger ner boken och funderar på den gågna tiden som skurit ömsom eld som  mjuka hav. Alla omöjligheters  möjligheter under lager av lager av känslor, jag har varit uppe sedan 06.00 och det är Söndag. Det gnisslar lite från hängmattans gängor så jag stannar den för ljudet tränger in i trumhinnorna med en ilning.En man kommer joggandes. Hästhovars klapper hörs närma sig uppför backen. Bina surrar i fullkomlig frenesi av lycka över tillgång till nektar. En taxi rullar in på gårdsplan bredvid, ut kommer min berusade granne som uppenbarligen varit på galej.  Han knatar på längs grusgången upp till gäststugan!  Hör honom knacka på för att säga med en  okontrollerad alldeles för hög röst i morgonlugnet.

- Wääällll Goood Morning ladiesh sluddrande!  Today, later where gonna plantera som white,  red and roscha flowers ok?  

( mummel från stugan) oke okii ok 

-Ok, ok i will sheea yoo in a few timmar den, skrattar han och vinglar iväg.

lägger ifrån mig boken av nyfikenhet och tittar upp från hängmattan! Mhmm...tyst?

Vad var det?

Lutar mig tillbaka  blundar och en seglande båt med tankar och känslor guppar förbi..,

Du vrider dina vener ut och in för mig.  Du sörjer måhända med  i tystnad.

Jag ljuger för jag är här ,alltid kvar men inte fast. Jag säger inte ett knyst numer.

För dig. 

Bröllop, dop, begravning, födelsedags kalas allt inom ramen på  ingen tid alls.
Jag säger inte ett knyst numer. Jag iaktar,  jag observerar, jag är.  

Den minsta lade en snäcka på din kista, så vackert!!  Prästen är rolig och fin men jag svävar ändå iväg. Jag i mig som gränser av ord, fast i  ett klorinblekt månljus.  Allt lyser vackert i mörker.  Vad är det för luft längst upp i världen? Var tar världen slut? Vad är det som driver oss till att äta? Hur många sorters ljus finns det?  Är mörker verkligen mörker?

...är det bara rymd?  Var är du nu?

Sjuknads mirakel av tid vi  förlorar, han säger att han inte kan känna sig själv längre. 

Han är avdomnad. Sorgen. Det finns något svart där. Jag vill att han skall vara lycklig.

Jag lyssnar. Jag ser. Dessa gläntor. Så vacker..så vacker  att jag blir stum. Jag tyst.

En ombörjan. Vi är alla  tid. Du lånade mig och  du slog mig som klockor ur en födsel.  Tyst.

...ni är för nära så jag är tyst. tyst. tyst. För  allas skull.
Men det hade varit skönt att få bekänna vingarnas färg, de vita och svarta
för att se framåt min väg, komma vidare i tiden. 
Jag säger inte ett knyst numer. Jag som alltid talar direkt. 

att  tro på drömmar, åh.. Jag älskar det, och dig.