Tillbaka på hotellrummet tittade jag längtansfullt på min breda säng som såg äckligt inbjudande ut.

Skulle jag våga ta en tupplur innan jag fortsatte jobba?

En vederkvickande halvtimme?

Men så erinrade jag mig en episod som inträffade en gång när jag skulle gå nattvakt i det militära. Jag hade just överförts från ett regemente till ett annat och uttogs, elakt nog, till vakttjänst redan första natten.

Då fick jag ett fiffigt råd av en kille som varit i samma situation.

”När vaktchefen skall skicka ut dig säger du att du är ny här”, sa han. ”Då förstår han att du inte vet hur den vanliga vaktrundan sträcker sig, Då får du vandra fritt på området, och det är jättestort! Och eftersom ingen då kan veta exakt var du finns kan du utan risk gå ner på luckan, ställa in väckarklockan och knyta dig!”

Klockan två på morgonkulan började mitt fyratimmarspass. Ute föll ett stilla regn när jag traskade raka vägen från vaktlokalen ner till logementet. Jag ställde in väckarklockan, placerade mina kläder som inför en brandkårsutryckning, lade mig och somnade direkt.

Av en ren tillfällighet vaknade jag spontant strax efter klockan sex.

Jag hade inte hört väckarklockan!

Jag flög upp ur sängen, kastade på mig kläderna och grep mitt vapen. Jag skulle precis rusa ut ur logementet när jag kom ihåg att det regnade ute. Själv var jag ju torr som fnöske. Så jag kom på den geniala idén att ta omvägen via tvättrummet och ställa mig en dryg minut under duschen med hjälm, vapen och det hela.

Sedan rusade jag ut på kaserngården – bara för att upptäcka att regnet sannolikt hade upphört redan när jag gick och lade mig.

Marken var redan snustorr.

Jag var blöt inpå bara kroppen.

Vaktchefen fick sig ett gott skratt som han tackade för genom att låta mig gå vakt även nästa natt.

Nu blockerade jag därför den frestande sängen genom att sprida ut allt mitt arbetsmaterial på den. Två års hårt arbete utspritt över ett blommigt överkast. Hur gör man en spännande presentation av det?

Jag ryckte till när det knackade på dörren. Utanför stod Lillechefen med en välfylld frukostbricka framför sig.

”Hur har det gått i natt”, frågade han. ”Bra”, sa jag surt, ”hur var det igår?” ”Förfärligt”, sa Lillechefen glatt, ”alla råkade i luven på varandra! Till slut satt folk till och med och hånade de länder som valde att göra sin presentation på sitt eget språk."

”Det är väl därför det finns simultantolkar?” tyckte jag. ”Jovisst”, blev svaret, ”men tolkarna gnällde, de också! På dålig luft, för korta raster och för att lurarna var obekväma!” 

”Pygméer är små människor”, sa jag och gäspade stort.

”Vad håller du på med nu”, sa Lillechefen med plötsligt intresse och tittade villrådigt på mina travar av planscher och overheads.

”Försöker hitta på någonting som kan hålla dem vakna”, sa jag. ”Även om vi själva tycker att våra kampanjer är begåvade så är det ju knappast någon garanti för att åhörarna håller med." 

Lillechefen grubblade en stund.

Sedan sa han: ”Det är redan alltför många presentationer som varit roliga men dåliga. Förväntningarna på oss är stora, så jag tror vi skall vara jävligt seriösa.”

Då, äntligen, kom idén!

”Men, vad är det som hindrar att vi har en fullständigt vansinnig introduktion?”, sa jag. ”Som inte ingår i presentationen! En vansinnig introduktion till det kommande allvaret!”

Lillechefen var klart intresserad och strax därpå hade vi beslutat hur vi skulle gå tillväga.

Om man anser sig veta det fördelaktigaste sättet för ett företag att investera ett stort antal miljoner i sin marknadsföring, måste man också vara beredd att presentera sina idéer på ett trovärdigt och övertygande sätt.

I de flesta fall är detta inget problem eftersom åhörarna mestadels är ganska få. Ofta känner man dem dessutom väl efter flera års samarbete.

Men när auditoriet är stort och till stor del består av okända människor blir det genast mera knepigt, och det blir inte lättare om presentationen måste ske på ett utländskt språk.

Hela dagen gick åt till att skriva manus och sortera bildmaterial. Jag blev färdig precis när de övriga konferensdeltagarna lämnat auditoriet för en kaffepaus. Det gav mig tid att i lugn och ro ladda diaprojektorer och bekanta mig med overheadapparaten som var av en typ jag aldrig tidigare träffat på. Manuskriptet placerade jag i talarstolen och sedan kostade jag på mig att ansluta mig till de andra och coola ner mig med en mugg kaffe. Med skakande händer förde jag den till munnen. Människorna omkring mig stod och diskuterade i små, allvarstyngda grupper.

Jag kände mig så dödstrött att jag var säker på att det endast var nervositeten som höll mig vaken. För att slippa domedagsstämningen i kafferummet återvände jag till auditoriet och satte mig att invänta. de andra.

De fyra simultantolkarna kom först, fyra unga italienska tjejer som såg rejält griniga ut griniga ut. Jag hade ju hört att hade varit mycket tjafs om översättningar och språkversioner, vilket för övrigt var precis vad vår skämtsamma inledning skulle anspela på. Men det var väl ingenting som tolkarna behövde vara sura för?

Sedan kom alla de andra insläntrande, många med kaffemuggar eller vinglas i händerna. Det mest positiva man kunde säga om dem var, att de såg lindrigt roade ut. De flesta satte sig inte ner utan samlades åter i små klungor som med låg röst förde intensiva samtal. Först när uppdragsgivarens representanter gjorde entré tystnade de och letade sig fram till sina platser.

Jag noterade att lillechefen låg i startgroparna när marknadsdirektören reste sig upp och vände sig till auditoriet. ”Bara ett kort meddelande för att berätta att vår holländske vän mår bra. Jag har just besökt honom på sjukhuset där han får stanna kvar ytterligare någon dag.

Övriga holländska deltagare har valt att resa hem, vilket vi naturligtvis beklagar.

Jag vill också passa på att tacka auditoriet för den öppna och prestigefria dialog som präglat de här dagarna. Jag tror att den atmosfären är nödvändig för att vi skall nå fram till ett samarbete där så här stora och kostnadskrävande sammankomster inte är nödvändiga. Tack!”

I den påföljande tystnaden skulle den klassiska knappnålen ha dånat som en atomexplosion. Lillechefen tittade på mig med rynkade ögonbryn. Var atmosfären verkligen rätt för vårt lilla skämt? Jag höjde försiktigt axlarna för att signalera att jag inte hade en aning.

Den svenske marknadsdirektören tittade uppfordrande på oss. Det var hög tid att bryta tystnaden sa hans blick, på oklanderlig italienska. Lillechefen svalde, reste sig upp och besteg talarstolen med ett ansiktsuttryck som vore den en giljotin. Jag såg att hans händer skakade när han lade sina papper framför sig, men så harklade han sig och tittade beslutsamt ut över sina bistra åhörare.

”Ladies and gentlemen, Meine Damen und Herren, Mesdames et Messieurs, Signores e signoras...” och fortsatte med att vända sig till alla på ytterligare ett tjogtal kända och påhittade språk.  Därefter övergick han till ett kort men mycket engagerat anförande på ett för alla fullständigt okänt språk. 

Det var en mästerlig uppvisning och när det gällde såväl tonfall som gester och minspel fullt värdigt att land som fostrat estradörer som Benito Mussolini.

Så avbröt han sig plötsligt och log vänligt mot de förvirrade åhörarna innan han fortsatte på engelska: ”Förlåt mig, jag ville bara retas lite med er.

Vi i Sverige ser nämligen mycket allvarligt på de senaste dagarnas osämja när det gäller vilka språk som skall få talas under den här konferensen. Om inte annat så tror vi att det bråket kan stjäla uppmärksamhet från viktigare frågor.

Den svenska delegationen har därför beslutat att låta auditoriet bestämma på vilket språk vi skall presentera vårt arbete.”

Jag såg mig förstulet omkring. Sannerligen, satt inte en del av bråkstakarna och såg närmast generade ut. Den svenske marknadsdirektören hade tappat hakan och såg ut som en väl inbodd fågelholk.

Gåsafar, som inte var underrättad om våra planer, bjöd på ett leende som var minst lika svårtolkat som Mona Lisas.

Men den mest dramatiska effekten stod de fyra simultantolkarna för. 

Från att i början av det lilla anförandet ha försökt göra sitt jobb och översätta alla de främmande språken kastade de nu sina hörlurar ifrån sig och lämnade i vredesmod sina bås.

Två av dem grät och de andra två skrek okvädingsord och gjorde diverse obscena gester mot Lillechefen som dock nu tycktes fullständigt lugn. Han lyfte armarna i en avvärjande gest och sade med hög och klar stämma på drottningens engelska:

”Vi gör så här! Alla de som tycker att den här presentationen skall göras på något annat språk än engelska, vill ni vara snälla att kliva ut i mittgången, ställa er på huvudet och sjunga den svenska nationalsången baklänges!”

Dörren till marknadsdirektörens fågelholk slog igen med en smäll som för mig lät som när en celldörr slogs igen.

Sedan var det först moltyst men så hördes ett halvkvävt fnittrande från en kvinna i den franska gruppen. Det var tydligt att hon inte ville skratta, men hon kunde bara inte låta bli. Nu vällde det fram med full kraft, ett smittande skratt som var omöjligt att kontrollera, hon tvingades böja sig framåt i stolen för att kippa efter luft och hennes ögon tårades.

Smittande var ordet.

Plötsligt var hela rummet ett skrattande inferno!

Bara en gång tidigare i mitt liv hade jag upplevt en så våldsam, så hysterisk skrattsalva. Det var på en restaurang i Göteborg, när en flicka i vårt sällskap lika plötsligt som oväntat berättade en ovanligt smutsig vits. Då blev reaktionen vid det fullsatta långbordet så storslagen att hela vårt sällskap, som ändå var stamgäster på krogen, portades i en hel månad.

Nu var det strax under hundra människor från ett trettiotal olika länder som tycktes ge flera dagars spänningar fritt spelrum. Flera gånger avtog skrattet, men det räckte att någon skulle fnittra till för att konserten skulle vara i full gång igen.

Stolt som en påfågeltupp stod Lillechefen kvar i talarstolen tills någonting som liknade tystnad lägrat sig över församlingen. Då sa han med tillkämpat allvar: ”Jag finner att mötet beslutat att presentationen skall göras på engelska och lämnar därför plats för Carl-Erik Mossberg!”

Om mitt faktaspäckade tvåtimmarsanförande på haltande engelska var lyckat eller inte har jag för länge sedan förträngt, men jag är någorlunda säker på att ingen somnade.

Och vår byrå fick behålla den viktiga kunden i ytterligare flera år, till skillnad från de  flesta av de övriga reklambyråerna.