Adhd.  Jävla namn på skiten,  till va nu gav mig  bestående men, höll mig sen med problem och fick mig ständigt gå fel.  Kände mig fel, ful och aldrig hel. Utanförskapet som aldrig  riktigt läkte känslor efter deras mobbning i tidiga år till sent, år de kränkte och sänkte mitt självförtroende helt. 

Hatade min egen spegelbild för det och kunde skapa tankar som bara fega ville se.   

Jag flydde med mor i tidiga år,  då far min,  som på fyllan,  blev satan som skada mamman med hårda slag och sparkar,  slängdes in i hyllan för att far blev svartsjukan själv på fyllan sin.

Hon slogs för mig, mot krigarenssjäl,  han var  elitbrottaren "Osku" som ingen spottade på.. Utan att få lida misär. 

Efter att ha levt med skyddad identitet halva livet,  kändes trygga val fel,  och stygga jag tog mig ur mig själv,  mer och mer,  från skygg, till snyggare,  till styggast.  Trygghet  fann jag då med att leva med stenar, de som sökte rus med att bli stenade för de mådde så kasst.  

Jag har svårt att leva än i dag, självförtroende vekare än, en klen kvast.  Fast självmord i sig känns drastiskt för att man mår lite kasst . 

Jag mår bra när allt är lullull och livets pralin verkligen ger smaken av choklad,  men långt i från var dag, i en jävligt svår vardag, man kan få må underbart och va glad. 

Jag har allt jag önskar mig,  men rädslan,  det förbannade hd,  add hd var förbannat hård mot mig och fängsla tankar om att inte duga,  att alltid sättas i andra hand, alltid vara tvåa, aldrig få leva i livet och få känna sig hemma ,  utan känna sig som själsligt pantbelånad till djävlar från jehema.  

Men jag är krigarkungensson och tänker inte lämna allt jag länge kämpat så för att återfå .!