Vad hade Utturn egentligen proklamerat för? Sårad i sin smarthet slog det Rävin : han hade ingen aning om vad ett VÄNDKORS kunde vara för något. Men det skulle de minsann strax snoka reda på! Haran och han smög sig med förenade krafter efter Utturn, när denne gav sig ut för ett av sina besynnerliga besök i människoparken. Rävin kände blott till vissa valda regioner, Haran avsevärt fler fläckar här. Hur kunde emellertid någon som ville bevara Gamla Skogen till den milda grad, samtidigt hålla så frenetisk kontakt med fenomen som rådde utanför denna skog?!


Dolda bakom varsin krokus, iakttog de bägge rabulisterna sin grövsta motspelare. Det dröjde inte många minuter förrän Utturn var framme och dreglade invid vad som närmast liknade en helikopter. Endast dess glänsande rotorblad stack upp ur grusgången. Grusgångar och gräsmattor hade Haran Kristina godare koll på än Rävin Radomir. Men inför den begravda maskinen stod de bägge som lika stora frågetecken. Utturn stod snarast som ett utropstecken.


Tidigare samma natt hade Haran och Rävin suttit tätt tryckta under ett granris. På betryggande avstånd hade de åhört Utturns radikal-konservativa valtal. Det retade Rävin att talet låtit så bra, såväl till form som innebörd. Hur skulle han nu få folk och fä att fatta vikten av att bygga kollektiva bon mitt i bäcken?! Nu när Utturn, utan att brusa upp, sakligt hade pekat på alla de parasiter som potentiellt rymdes här bland skaran. Motmedlet borde vara att genomskåda protektionisternas fantasilösa lösningar på problemet.


Under några sekunder hade Haran distraherat Rävin genom att leka att hon också var en krokus. Det räckte uppenbarligen för att de skulle tappa siktet på Utturn, som nu var spårlöst borta. Nå, inget ont som inte har något gott med sig, tänkte Rävin och drog med sig Haran ända fram till vändkorset. Där luktade alltjämt uttur så att det vred sig i mungiporna. Men bara gåtfull tystnad hördes från alla väderstreck kring den metalliska manicken med sina fyra armar.


Ur Harans undermedvetna steg ett minne av att hon varit rättså nära ett besläktat fenomen för några vårar sen. Dess armar hade dock varit tre, som dessutom rört sig uppifrån och ner, eller nerifrån och upp... och där hade funnits fullt med människor som hälsat på mackapären, en i taget. Den här helikoptern stod däremot blickstilla i helt horisontellt utgångsläge. Radomir tordes puffa den lätt på ena armen. Då började alla fyra, hårda armarna snurra...


...och innan Haran hunnit svälja hjärtat från halsgropen hade Rävin försvunnit in bakom vändkorset! Där låg han på gruskornen och tog sig omtumlad om svansen. Var hennes älskade förlorad nu? Kristina hade ingen aning om hur hon skulle våga bemöta den uppretade maskinen. Men hon gjorde det trots allt, och ju mer hon försökte tränga sig förbi, desto mer vildsint fäktade dess armar runt och runt. Detsamma gjorde Haran.