Folk säger sjukhus och jag skriker nej! (Fast inombords)
Skriker inombords med falsett skrik som inte går att höra. Med snyftanden som inte finns i deras ögon utan bara min hjärna.
I deras ögon är jag ett psykfall, som borde vara inlagd, som inte klarar av livet just nu. I deras huvud är de oroliga för att jag ska tappa greppet och förlora allt om kallas verklighet. Men jag vill inte förlora kampen, jag vill inte dö, inte egentligen utan bara i min fantasi. I min vildaste fantasi lever jag inte längre.

Jag ligger i en kista, en vit. Med rosor på min bröstkorg och slutna ögon. Med mina nära och kära runtomkring mig, men det är enbart i min vildaste fantasi för i verkligheten lever jag och jag andas. Jag andas inte syra eller tjära utan jag andas ren och klar luft som går ner hela vägen i mina lungor. Även fast det inte alltid känns så.

Så folk säger sjukhus.
Och jag förnekar alla mina problem. För jag vill inte skapa panik, jag vill inte få LPT på papper, eller se stränga ögon och en ihopsnörpt mun för att jag ”krånglar”.

I min fantasi krånglar jag med allt, med livet framförallt och jag förgör mig själv i varje andetag. Jag andas inte längre vill jag säga, men det är ju inte sanningen för jag andas för fullt, jag till och med hyperventilerar fast på ett bra sätt för jag får i mig luft och jag har fin färg i ansiktet.

Jag förnekar att jag lever att jag har familj och kan svika de runt mig om något händer. För det är så mycket lättare att bara lägga sig ner och ge upp.
I min fantasivärld finns inte maten, inte behovet som säger att man måste äta för att överleva, det finns inte heller ett nej, det finns enbart ja. Ja som inte bådar gott, som är onda och förgör min själ in i minsta lilla detalj.