Han bryter ned
skymningens mörker

och målar upp nya världar
där jag i ro får inandas
våra själars återförening.

Det förflutnas ofullkomlighet
sticker inte längre
under min hud.

Jag står med klarvakna ögon
men ser ändå inte
misärens försök

att locka till sig min uppmärksamhet.

Min blick vilar istället
på vägen framför mig
(som jag nu vandrar på
istället för bredvid).

Och jag vet att jag återigen
vaknar bredvid hans sida imorgon.