Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Uppdrag Gran Canaria, del 7

Antagligen är jag den enda människan i världen som gjort en Birdie på mitt livs allra första golfslag.

Det går inte, säger naturligtvis alla golfare?

För mig gick det, dessvärre. Det inträffade i Billingsfors på det tidiga 1960-talet. Jag var gäst hos pappersbruket och i programmet ingick att spela en runda på brukets niohåliga golfbana. Jag hade aldrig tidigare hållit i en golfklubba. Nu stod jag på första tee och försökte se ut som alla andra golfspelare. Enligt alla konstens regler hade jag stuckit in höger lillfinger mellan vänster pek- och långfinger och jag stod med benen brett isär samtidigt som jag trampade med fötterna fram och tillbaka som en kelsjuk katt.

Jag kisade i den riktning där man påstod att hålet fanns, och jag finjusterade min ställning efter att ha slagit några prövande swingar i luften, vid sidan av bollen. Så tog jag det lilla, avgörande steget fram mot bollen, måttade och klämde till för allt jag var värd.

Bollen tycktes dock inte ha en aning om var det där hålet fanns, för den stack iväg rakt upp i luften, högt högt och träffade en fullständigt oskyldig stare som bara njöt en nöjesflykt i det härliga försommarvädret. Bollen fortsatte uppåt, men staren föll flaxande rakt ner till marken. 

I stället för att spela golf fick vi ägna den närmaste timmen åt att försöka fånga in den stackarn som sprang omkring och pep med högervingen livlöst hängande efter sig. Fågeln var livrädd och listig och när vi äntligen lyckades fånga in den var den fullständigt uttröttad. Dess vinge var bruten och en handlingskraftig golfspelare som följt episoden befriade resolut fågeln från ytterligare plågor.

Se’n sa han: ”Grattis, grabben, du fick en Birdie på ditt första slag! Du får hundra spänn om du gör en Eagle på nästa.” Alla i hans sällskap skrattade men jag, som inte visste vad orden Birdie och Eagle innebar, hade svårt att se det lustiga i händelsen.

Många vinterturister reser till Kanarieöarna endast för att spela golf och många researrangörer ser dem som en prioriterad kundgrupp. På Gran Canaria fanns vid den här tiden två artonhålsbanor som fann nåd inför kritiska skandinavers ögon. Jag beslutade mig följaktligen för att överraska min uppdragsgivare med att också intervjua ett antal golfare.

Jag uppsökte en biluthyrare som hänvisade mig till en ålderstigen röd Fiat 500 som han påstod var den enda bil han hade inne. Motorljudet tydde på att den hade minst ett hål i ljuddämparen och förarsätet saknade stoppning. Men å andra sidan hade bilen en storskalig karta i handskfacket och jag tyckte det skulle bli skönt att lämna stojet i Las Palmas några dagar. Det jag dittills sett av den staden hade snarast förstärkt min uppfattning om Gran Canaria som ett tveksamt resmål.

Efter en ovanligt torr höst var golfbanorna nu närmast kanariegula och missnöjet var utbrett bland de spelare jag talade med. Greenerna var svåra på gränsen till hopplösa att läsa, bollarna varken studsade eller stannade som man räknat med och vindarna var retsamt nyckfulla.

Min egen fördomsfulla inställning till golfsporten fick nu massor av näring. Den största anledningen till detta var, att mina intervjuoffer oftast var gifta par som korkat nog äventyrade sina äktenskap genom att bilda lag tillsammans med sin häkta hälft. Jag har senare i livet träffat ett antal gifta par, vars gemensamma intresse för bridge givit dem samma problem.

Spänningarna i flera av äktenskapen var så uttalade att synpunkterna på researrangörernas arbete var i det närmaste värdelösa:

”Hon påstår att vi förlorade igår därför att hennes madrass var så jävla knölig att hon inte kunde sova”.

”Hur skall man kunna koncentrera sig på spelet när man bor granne med ett bullrande hissmaskineri?!”.

”Vad är det för idioter som inbillar sig att corn flakes och rostat bröd kan ge tillräcklig energi för ett dagspass på en golfbana”.

”Jag skulle inte ens vilja spela krocket på den här jävla höstacken.”

Den koncentration av mänskliga konflikter som jag upplevde under de två dagar jag tillbringade på golfbanorna utanför Las Palmas har jag inte utsatts för varken förr eller senare. När jag i solnedgången efter fyrtio nästan meningslösa intervjuer med golfare åter satt i min lilla slitna hyr-Fiat för att återvända till staden kom jag på mig själv med att vissla muntert, trots att jag var på väg tillbaka till Las Palmas

Jag granskade de engelskspråkiga tidningarna de följande dagarna, fullt beredd att finna rubriker som ”Kolerisk golfare slog ihjäl hustrun redan på tredje hålet”, eller ”Kvinnlig svensk amatörgolfare blev idrottsänka efter våldsam swing”.

Efter att utan saknad ha returnerat hyrbilen sökte jag hugsvalelse på Den skrattande grisen, krogen i källaren under mitt hotell. Där undfägnades jag av en trevlig där svensk hovmästare som lärde mig hur man fixade en gräddig pepparsås på två minuter. 

 ”Jag lärde mig den av Tore Wretman när jag jobbade på Riche i Stockholm", skröt han. "Fransk senap,peppar, grädde, cognac, hög värme, en bra visp och en färsk äggula är allt du behöver”, sa han, och framför mina ögon förenades råvarorna på mindre än en minut till en pepparsås med en sådan där underbar fyllighet som välhängda oxfiléer bara skriker efter. Till detta serverade han till en löjligt lågt kostnad en knallröd tempranillo som fått mogna fram i lugn och ro i ungefär femton lyckliga år.

”I portugisiska fat av svedd korkek”, sa han och blinkade. ”Måtte gud bevara världens alla kork-ekar!”, sa jag. ”Hur skall det då kunna bli vinfat av dem”, sa den svenske hovmästaren tillrättavisande. ”Tråkmåns”, sa jag

”Har du kollat in Simon på Kubben ännu”, frågade han när han överlämnade notan en njutningsfull timma senare.

”Simon på Kubben?”, sa jag utan entusiasm.

Egentligen var jag trött och ville inget hellre än gå och lägga mig

”Nattklubben El Bombin”, förklarade han.”De har en imitatör som Simon Spies själv tittar på när han är här”.

Någonting rörde sig i mitt bakhuvud. Var det inte den lokalen som Brian och Renate talat om? Och klockan var ju trots allt knappt tio...

”Du går så här”, sa hovmästaren och ritade en enkel karta på min pappersservett. ”Är det långt”, sa jag som inte ville riskera att hamna i de famösa hamnkvarteren. ”Nä för fan, du är där på mindre än fem minuter”, sa han och plötsligt var jag på väg till en nattklubb istället för till min egen sköna säng.




Prosa (Roman) av © anakreon VIP
Läst 390 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2014-03-18 12:43

Författaren © anakreon gick bort 2015. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran.



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

© anakreon
© anakreon VIP