Plötsligt upphörde alla samlade förgreningar. Ugglon blev avbruten mitt i sin filologiska utläggning med Utturn. Hastigare än lustigt kom nämligen Haran rusande mellan tusen stammar. Olycksbudet som hon hade på hjärtat befann sig högt ovanför halsgropen, uppsplittrat i varsitt öra.

Vad det rörde sig om hade Ugglon redan räknat ut, utifrån det faktum att Utturn burit samma maskinmässiga lukt vid sitt uppdykande. Ty den vise kände gott till det vändkors som bara de mest kallsinniga arter lyckas ta sig igenom med verkligheten i behåll. Merparten sagodjur tenderar bli totalt tillstrulade av blotta bristen på teknologisk tilltro. T.o.m. den käre Rävin i all sin framstegsvänliga turbulens, låg som en stupad väderkvarn på bortre sidan vändkorset.

Hursomhaver, vår kära hara var beredd att be Ugglon om hjälp, för första gången i hela sin historia. Tillräckligt rädd för att förlora sin älskade räv hade hon blivit, för att nu inte längre vara rädd för rovfågeln. Och hennes tillstånd gav omedelbart utslag. Hans-Hugo drog på sig en guldig glans, likt en dräkt som ej var någon dräkt. Guldig var Ugglons egentliga skepnad.

Då erinrade sig Haran en sällsam scen. Ur sitt eget liv eller någon annans?? Det hade varit påskvecka, förmodligen skärtorsdagen. Kristina hade stått med nosen tryckt mot ett skyltfönster i en gammal stad. Bakom glaset, bakom det väldiga, bågnande, såg hon en uggla. Dinglandes hit och dit, dit och hit, som ett upphängt påskpynt... Fast den hade varit i hennes egen storlek. Mötet med den döda ugglan hade känts smått kusligt under några sekunder, men i stort sett hemskt behagligt. Möjligen hade ugglan varit helt levande?