Guldkantens närvaroTrädgrenarna vajar i vinden när jag tar mig ett steg närmare min destination. Känner fukten under mina skosulor som sugs upp som en tvättsvamp i sig där regnet har fallit som tårar. Jag går med lugna steg tills jag stannar vid övergångstället. Det målar upp sig som mjölkvita ränder på den väg jag korsar. Den rätta vägen visar sig framför mig och jag känner ett slags inre lugn av att snart befinna i det välbekanta hemmets varma armar. Kramar mig som en varm kopp choklad i höstmörkret. Vinden, kastar sig fram och river mig i kinden. Jag hör ljudet ifrån bilarna som envist tar sig fram, för även de har en destination de vill nå. De vill också befinna sig hemma i sina garage, i vardagens tristess blir vi alla lata. Jag vill känna koffein-kicken som ger mig kraft denna tyngdlöslätta dagar. Mina trötta steg har stannat, som en inre kompass, som en inre GPS säger mitt cerebrum mig ”Du har nu anlänt till din destination”. Jag känner en viss lättnad när jag tar tag i handtaget av guld. Som sagt det är den där lilla guldkanten i vardagen som gör det där lilla extra. |
Nästa text
Föregående Reboox
Senast publicerade
Försvarsmekanismer Själstankar Nyårsrim Ytligt djup Räkna får Life on mars. Fingertoppskänsla. Svansång Se alla |