en odelad uppmärksamhet fanns under korta stunder, en delad ibland och en odelad ouppmärksamhet fanns nog där mest hela den andra tiden, den som inte var längtad, den som inte var kär, den som bara var min. och din. som stunder rinner genom är så sanden sen slut. ett timglas ingen vänder. ett glas så länge i min ägo, jag bjuder det nu bort mot mig.

tar emot alla gåvor regnande från mannahimlen, den ring jag miste från ett vackert finger får jag aldrig åter, lägg aldrig din sorg i mitt knä. och om du gör det så vaggar jag dig min. även när du lämnar. och kommer åter. jag har slutat oändliga gånger för att börja om.

aldrig har smärtan varit, och aldrig är den igen. så stor. sönder. är det ord jag kan ge. och ändå fanns aldrig någon rättvisa i det. aldrig kunde jag ha förstått hur. i smärtan växer jag. jag vill inte bli större .