Varje generation har sina egna hjältar.

Harry Belafonte var en av mina. Tillsammans med jazzlegenden Louis Armstrong var han en viktig företrädare för den svarta rasen under många år under det förra seklet.

Numera får jag finna mig i att unga människor letar fakta på Internet  för att inse det märkliga i den händelse som drabbade de båda damerna i förra kapitlet. De vet naturligtvis inte att Louis Armstrong anses vara en omistlig del av den amerikanska kulturen eller att Harry Belafonte var den första artisten i världen som släppte en LP-skiva som såldes i mer än en miljon exemplar.  

I flera decennier av det förra seklet var de båda med stor säkerhet de mest kända svarta männen i världen, men tiden går...

I mitten av 1970-talet var jag frilansande reklamkreatör för ett flertal olika reklambyråer. En av dessa överraskade mig med att bjuda mig på ett två veckors besök på deras byrå i New York City, för att se hur det gick till att producera reklamfilm i USA.

Jag hade aldrig varit i Amerika. Som nittonåring arbetade jag en kort tid som skeppsklarerare för  Moore & McCormack, ett jättelikt amerikanskt rederi. Egentligen var jag ersättare för en kille som ryckt in i lumpen, och när han plötsligt blev frikallad så visste min arbetsgivare inte riktigt vad man skulle göra med mig. 

I stället för att säga upp mig, vilket inte var särskilt svårt på den tiden, erbjöd de mig att resa med ett av rederiets fartyg till USA och jobba som trainee på deras huvudkontor i New York. 

Min flickvän föll i gråt när hon fick höra detta och ung och kär som jag var  tackade jag nej till den chansen, vilket jag sedan ångrade under många år.

Jag har fortfarande kvar en bleknad kopia av det telex jag sände för att informera om mitt beslut. Den bevisar, om inget annat, min usla kunskap i engelska. 

Jag trodde att jag var artig när jag skrev: ”Thank you very much for your kind offer, but I prefer to stay in Sweden.”

Inte undra på att jag aldrig fick svar på den skrivelsen.

Men nu, drygt tjugo år senare, tog det inte lång tid för mig att tacka ja till reklambyråns generösa erbjudande!

Besöket skulle äga rum i oktober och en snabb titt i min garderob visade att en rejäl förstärkning var av nöden. Men min kassa var så skral  att handla kläder före resan inte var att tänka på.  

Min uppdragsgivare påstod dessutom att man i New York kunde köpa kvalitetsplagg direkt från konfektionsfabrikerna för priser som var mindre än hälften än de svenska och att underkläder, skjortor och skor var betydligt billigare där än i Sverige. Den trivsamma tygväska som jag lånade av min bror var därför ganska lätt när jag en vacker oktobermorgon checkade in på Torslanda Flygplats.

En utgift hade jag dock inte klarat mig undan.   

”Du kan inte åka till Amerika utan visitkort”, hävdade människor i min omgivning.

”Du kommer inte in någonstans utan ett ’calling-card’ som talar om vem du är och var du kommer ifrån”.

Detta behov, förstod jag, skulle göra det nödvändigt för mig att också ha en titel. I den svenska reklambranschen klarade man sig bra utan titlar, så icke i USA fick jag veta.

Men vad skulle jag titulera mig?
Skribent?
Redaktör?
Copywriter?
Kreatör?

Jag har alltid tyckt att titlar är lite löjliga och när Bror Rexed lanserade den så kallade du-reformen blev han en av mina idoler. I min frustration vände jag mig nu till en äldre kollega som arbetat mycket med utländska kunder.

”Du bör kalla dig Creative Director”, sa han bestämt. ”Det är den titel som bäst beskriver hur du jobbar”.

”Creative Director”, sa jag tvivlande. ”Låter inte det lite väl pompöst?”

”Inte i USA!” fick jag till svar . ”Den titeln berättar att du inte bara jobbar med idéverksamhet och texter utan också med strategier och analyser”.

Trots en kvardröjande tveksamhet följde jag rådet. Och med tvåhundra nytryckta visitkort i bagaget äntrade jag så morgonplanet från Torslanda till Kastrup där en jättelik och jetdriven DC8 skulle flyga mig över Atlanten och landa på John F. Kennedy Airport.

Vädret var strålande och det pirrade i mellangärdet av förväntan inför att äntligen besöka USA. På Kastrup utanför Köpenhamn inträffade emellertid två ting som jag nog hade kunnat uppleva som något slags förebud om jag haft en vidskeplig natur.

Intill den maskin som nu stod färdig att flyga mig till New York stod en annan DC8 som var destinerad till Chicago. I brist på annan sysselsättning betraktade jag hur den andra maskinen fylldes med bagage, en verksamhet som dock plötsligt avbröts. 

I utrymmet mellan de båda flygplanen inleddes en närmast kaotisk aktivitet och det var uppenbart att ett fel av något slag hade uppstått.

Samtidigt kände jag en intensivt stickande känsla  i den högra delen av buken.

Där blindtarmen är placerad.

Efter några svettdrivande  minuter avtog smärtan något men fortfarande var den olikt allt annat jag känt.

Vad bör man göra i det läget om man är på väg till New York för första gången i sitt liv?

Informera personalen och uppsöka närmaste sjukhus? 
Frågaren flygvärdinna vad som händer om någon plötsligt blir akut sjuk på halva vägen till New York? 
Sitta kvar och hoppas att allting skall gå över? 

Vår avgångstid närmade sig skrämmande hastigt och jag hade redan sträckt mig efter mitt handbagage då det kom ett meddelande över planets högtalare: 

”Mina damer och herrar! Mitt namn är Jens Madsen och jag kommer att vara er purser under flygresan till New York som idag beräknas ta ungefär åtta timmar och tjugo minuter.

Tyvärr blir vår start lite försenad, eftersom vårt bagage av misstag hamnat på planet till Chicago och deras bagage hos oss. Omlastningen beräknas ta ytterligare tjugo minuter så vi beklagar att vår avgång därför lär bli lite drygt en halvtimme försenad.”

Gott! Det gav mig lite rådrum för mitt beslut. Värken hade övergått till ett kraftigt molande och skulle jag tvingats fatta beslutet idag hade jag förmodligen skippat resan till förmån för ett läkarebesök.

Men New York hägrade ju i fjärran! 
Och gästspelet på den amerikanska reklambyrån.
Och dessutom hade jag ju lagt ner flera hundra kronor på visitkort, 

En flygvärdinna som hette Mona stannade till och frågade om jag ville ha ett glas apelsinjuice medan vi väntade. Hon verkade oförskämt ung, det mörkbruna håret omgav ett hjärtformat ansikte och hennes perfekta tänder glänste bakom två ljusröda läppar.

I brist på något starkare tackade jag ja.
Handbagaget låg kvar i facket.
Visst värkte det väl mindre i magen?
Och när, om någonsin, skulle chansen återkomma om jag missade den nu?

Nu igen?!

Aktiviteterna på landningsbanan hade upphört och jag såg hur de stängde lastluckorna på Chicagoplanet. Rejäla dunsar skvallrade att man gjorde detsamma på vårt plan. ”Ibland måste man chansa”, tänkte jag, en tanke som naturligtvis var både egoistisk och ansvarslös.

Men den whiskey jag försåg mig med så snart vi var på väg och barvagnen kom rullande höjde min smärttröskel med flera lugnande centiliter.

I handbagaget hade jag tre olika guider till New York som redan var närmast sönderlästa Jag skulle vara där i tjugo dagar. Fjorton av dem skulle jag tillbringa tillsammans med reklambyrån men sex hela dagar hade jag för egna exkursioner.

På en av de första dagarna ämnade jag köpa en bra systemkamera, sådana hade jag hört var extra billiga i de konkurrensutsatta butikerna på centrala Manhattan. En båttur runt ön hade jag också beslutat göra, och så skulle jag besöka en trivsam bar på Första Avenyen.

Den hette Maxwel’s Plum och kallades i Michelinguiden för ”the No. 1 single’s bar” där allting var ”in good fun”.

Okunnig som jag var tolkade jag detta som att det var hit man skulle gå för att ta sig en öl och snacka en stund om man var ensam i sta’n.

I Berlitz guide läste jag att man skulle avstå från att ta taxi från flygplatsen. Risken att hamna i en piratdriven taxi var enorm, och då kunde man bli rejält uppskörtad. Nej, man skulle vänta på de bussar som regelbundet körde flygresenärer till Manhattan, det var både säkrare och avsevärt billigare.

Den trevliga pursens röst avbröt mitt läsande och berättade att middagen idag bestod av antingen Biff Rydberg eller också Sjötunga Walewska samt att alla måltidsdrycker utom champagne serverades utan kostnad. Efter middagen, fick vi veta, visades filmen Prisoner on Second Avenue med Jack Lemmon och Anne Bancroft i de ledande rollerna.

Den filmen hade jag inte sett tidigare. Den bidrog till min munterhet trots att den handlade om depression, arbetslöshet, bedrägerier, grova tillgrepp och rån mitt på ljusa dagen. Den var helt enkelt en skickligt applicerad skrattspegelbild av hur livet kan gestalta sig för en ’vanlig’ människa i ”staden som aldrig sover”. Och att hissar kan vara nog så skrämmande, även utan Harry Belafonte och jättelika schäferhundar. 

Skymningen föll när vår DC8 efter en lugn och skön flygtur landade på Kennedyflygplatsen. Tack vare tydlig skyltning och vänlig hjälp från andra resenärer stod jag förvånansvärt snabbt med mitt bagage intill mig och väntade på en av de där bussarna som skulle ta mig till Manhattan.

Taxibilar kom och gick och människor som inte visste bättre tog dem utan en tanke på att de skulle bli uppkörda. Efter en dryg halvtimma utan bussar kom en liten grupp norsktalande människor i SAS uniformer och styrde stegen mot en limousine som redan tidigare var halvfull.

En av norrmännen frågade mig om jag behövde hjälp. ”Nej då”, sa jag. ”Jag väntar bara på bussen till Manhattan.” Norrmannen suckade och sa: ”Tyvärr har vi ingen plats i vår bil, men att vänta på buss här är meningslöst. Det kommer nog snart en taxi.”

”Men man har sagt att…” sa jag och norrmanen avbröt mig. ”Strunt i det! Taxibilarna som stannar här tar samma pris som bussarna – de kör runt till alla terminaler tills de har bilen full med betalande passagerare. Glöm det du hört om pirattaxi och att du skall bli lurad. Den risken är mycket större när du tar en taxi på Manhattan!”

Sedan åkte norrmännen sin väg och jag väntade ytterligare en stund på bussen som aldrig kom.

Den taxibil som sedan stannade var tom så när som på föraren. Han lutade sig genom kupén och öppnade höger framdörr och frågade: ”Vart skall du hän, grabben?” ”Till hotell Edison på Manhattan” sa jag. ”Kom igen”, sa han. ”Vad kostar det?”, sa jag misstänksamt. ”Tio dollar sa han, samma som bussarna!” och innan jag hunnit säga varken bu eller bä hade han lämnat förarsätet, öppnat bagageluckan och placerat min resväska där.

Högerdörren var fortfarande öppen så jag klev in och satte mig med handbagaget i knät. ”Minst tre passagerare till måste jag ha”, sa chauffören, ”sen sticker vi direkt.

Jag sa ingenting alls. Jag undrade bara om det var sista gången jag skulle få så mitt bagage. Innehållet var väl i det närmaste värdelöst men väskan var ju min brors och hade säkert kostat några hundralappar.

På film hade jag ju sett hur amerikanska hotell reagerade på gäster som saknade bagage, och de få klädesplagg jag hade att byta med låg trots allt i väskan. Jag sneglade på chauffören som redan startat färden mot nästa terminal. Han såg sydamerikansk ut och under en smutsig vegamössa utbredde sig ett orakat ansikte som återkom på en liten legitimation som med ett gummiband var fastsatt på solskyddet franför mig.

Miguel Ortiz hette han och hans förmåga att snirkla sig fram bland bilar och bussar kring den jättelika flygplatsen tydde på att han gjort det många gånger förut.

Strax hade vi sällskap i bilen av ett asiatiskt par i femtioårsåldern och Miguel öppnade bagageluckan för att stuva deras väskor. Luckan dolde hela bakrutan på bilen och jag såg i min fantasi hur både min och deras väskor försvann spårlöst.

Det asiatiska paret tycktes inte kunna någon engelska och de hade sin adress nedskriven på ett litet papper som Miguel tog emot med ett nickande.

Vid nästa terminal fick vi sällskap med en man som säkert vägde drygt 150 kilo. Han andades ansträngt och doftade av sprit, svett och billigt rakvatten. Hans omfångsrika bakdel tvingade det asiatiska paret sitta mycket tätt och i det ögonblicket hade jag gett mycket för att förstå deras språk där redan tonfallet, för all del, tycktes mig ganska talande.

Jag kände också hur fjädringen i den gamla droskbilen dignade under den nya tyngden. Under färden in mot Manhattan gick den i botten gång på gång och varje gång kände jag en stickande smärta i buken. Hur i all världen skulle detta sluta?!