Atens internationella flygplats, ett svettigt kaos av grå betong, brådska, trängsel, väntan. Sedan Glyfada och en balkong i en trädgård av stillhet, mörker, andra tyngre dofter.

Där nere är havet, det är havet och det är nära. Allt är nära! Flygplan stora som höghus hasar sig fram över taken, nästan inom räckhåll, stiger med olympiska dånande fisar och försvinner upp i den svarta egeiska himlen.

Mörker, fikon, varmt. Luften tung av stillhet och salt. Nakna och okända för allt och alla, med ljummen brandy och melon på bordet och näsorna vända mot havet, väntar vi på morgondagen som lurar i den dammiga grönskan.

Då – Pireus' internationella bakgård, en snabb passage genom avskrädet av ankomster och avgångstider. Sedan havet, havethavet omkring oss, under oss, för oss till platser som väntar, som finns bara för oss. Sedan aldrig mer.