Det fanns tid för en solnedgång, blekare än solar kan bli

Vemodigare än trubadurens sång, när sorgen ej är förbi

Full av tårar stod du på din balkong, med ögon mot horisonten och mig däri

regnet blev vår eviga jargong, men den bleka solnedgången är valfri



Jag gick mot ljus och försvann i en natt, så mörk som inga mörka nätter kan bli

Genom mörker går man från skatt till skatt, men denna natten vill ej passera förbi

nere i hålet ler Cheshire katten glatt, och leder mig djupare ner däri

Innan drottningen säger ett evigt godnatt, för den bleka soluppgången är valfri



Den natten drömde du om inget alls, en dröm så svart som bara drömmar kan bli

under natten kramade du min hals, även om kramarnas tid gått förbi

mitt i branden dansade du gråtvals, tills inget mer vatten fanns däri

askan blev ett evigt vattenfalls, och den bleka sorglösheten är valfri



Jag syr ett stygn i mig, i ett hjärta som inte nytt kan bli

Gåendes längs mina vargars stig, skuggar jag vargarna om solen tittar förbi

när jag hör vänliga ord skriks ett “tig”, från det vitaste monstret däri

i min själ ekar ett evigt aldrig, nu när den röda kärleken är valfri