Nyårsafton 1955 spelades August Strindbergs drama Gustav Vasa på Göteborgs Stadsteater.

I den uppsättningen hade jag ett par statistuppgifter. Det gjorde att jag varje kväll kunde stå i kulisserna och njuta av flera centrala scener där Kolbjörn Knudsen tog ut de dramatiska svängarna i rollen som konungen.

Jag var nyss fyllda arton år och visade kanske min beundran lite för tydligt för rätt som det var kom konungen bort till mig och tackade för uppskattningen samt inviterade mig till artistlogen på en gin och tonic.

Artistlogen var annars off limits för oss statister, så jag tog naturligtvis chansen, minst lika mycket för att få vistas i närheten av idoler som Per Oscarsson, Keve Hjelm, Gerd Hagman och Karin Kavli som ingick i tetaterns ensemble under de här åren.

Samvaron var precis så fantastisk som jag hoppats, men groggen så stark att jag vid tolvslaget inte ens kunde resa mig och hälsa det nya året.

Två dygn senare, någorlunda återställd, avgav ett heligt löfte att aldrig mer dricka gin.

Nu var jag åter precis lika packad.

Derek, som nu hade sällskap bakom baren av en ung tjej med lingult hår och båglösa glasögon, var på väg till min plats för att hämta sina sedlar och uppfattade situationen blixtsnabbt. Hur han tog sig till utsidan av bardisken har jag ingen uppfattning om men plötsligt stod han där och höll mig med att bastant grepp i vänster överarm.

”Är du OK” sa han fullständigt i onödan.

”Mat”, sa jag. ”Jag måste ha mat!”

Munnen tycktes alldeles utan hjälp av min hjärna formulera ett förnuftigt budskap.

Derek var en handlingens man.

”Kommer strax!” ropade han till tjejen bakom disken och grep min kasse med kameran som låg kvar på bardisken.

Jag kände det som om varenda människa i närheten tittade på mig när han halvt ledde, halvt bar mig bort mot ett ensamt bord vid gavelväggen, mitt emot entrén till baren.

Jag satte mig tungt.

”Herregud, jag gick ju ut för att få en bit mat men fastnade vid din bardisk!”, sa jag skamset.

”Det är OK”, sa Derek och pekade samtidigt på en liten matsedel som stod på bordet. ”Vi har lite smårätter här. Vill du ha någonting mera substantiellt så skall jag kolla om det finns någon plats i restaurangen.”

”Nej tack, här blir alldeles utmärkt”, sa jag och beställde raskt en Croque Monsieur och ett glas iste.

När Derek gick för att ordna med min beställning kom den unga flickan bort till mitt bord med min övergivna cocktailbricka i handen. Den lilla tillbringaren var fortfarande halvfull. Men jag var inte mera berusad än att jag skakade på huvudet och sa ”Nej tack”, sa jag så artigt men bestämt jag kunde.

Sedan satt jag med huvudet blickstilla och spände ögonen i den vägg som skiljde baren från restaurangen.

Efter en stund tyckte jag det verkade som om den rörde sig och hade jag inte varit så påstruken så hade jag märkt att det var sant. I stället satt jag och blundade när jag plötsligt hörde en liten elegant trumvirvel, ett cymbalslag och en högtalarröst som tillkännagav: 

”Mina damer och herrar!

Vi har i afton nöjet att bjuda på musikalisk underhållning i absolut världsklass.” 

Jag slog upp ögonen. Väggen var borta och baren var nu en del av restauranglokalen. På en liten scen som fortfarande låg i mörker anade jag liv och rörelse och skrapande ljud som jag tolkade som från stolsben, Precis när Derek serverade min mat fortsatte presentationen:

”Det är en ära för oss att be er välkomna – The George Shearing Quartet med Mel Tormé”.

”Dear God!” sa Derek som stelnat till med glaset med iste fortfarande i handen. ”Det hade jag ingen aning om!”

Så ställde han glaset på bordet och sa: ”Byt till den andra stolen så ser du bättre!”

Och på den andra stolen satt jag sedan i närmare två timmar och åt och drack och lyssnade på amerikansk kammarjazz när den är som bäst.

”Once in a while”, ”September in the rain”, ”Lulu is back in town”, ”East of the sun” - ett pärlband av fantastiska standardlåtar förnöjde mig och en entusiastisk publik som dessutom lockade fram en rad extranummer. Min croque monsieur med isteföljdes av en lika ståtlig som läcker banana split och när Derek efter konsertens slut kom med notan frågade jag vad jag skulle betala för den enastående underhållningen.

”I didn’t even know about it, so, I guess that it’s on the house”, sa han och frågade samtidigt om han skulle ringa efter en taxi åt mig. Jag tackade nej.

Exakt vad notan stannade på minns jag inte men jag kommer ihåg att, i svenska pengar, stannade hela kvällen på strax över etthundra kronor.

Fantastiskt, tänkte jag, när jag axlade min kasse som enträget bad mig minnas The Alamo.

Jag reste mig upp. Benen kändes stadiga och bra men Derek framhärdade. ”Hotel Edison”, sa han. ”Dit är det långt och klockan är mycket. Jag rekommenderar verkligen en taxi.”

Okej, jag hade ju redan kvällen innan utmanat ödet med en nattlig promenad så taxi var nog ett gott råd. Derek fick en tiodollarsedel att dela med sin unga assistent och ett varmt tack för en fantastisk afton.

Köerna till de rymliga hissarna var långa och och att försöka vänta på en tom hisskorg föreföll närmast löjeväckande. Ändå tog det en god  stund innan jag nådde gatuplanet.

En dubbelparkerad och något irriterad droskchaufför, som antagligen tvingats stå ut med en rejäl signalhornskonsert under de senaste minuterna, öppnade bakdörren till sin kanariegula bil och jag skulle precis kliva in och sätta mig när hela ekipaget tog ett jätteskutt framåt!

Ljudet av förvriden bilplåt som uppstod i det ögonblicket kommer jag nog aldrig att glömma. En annan droska hade kört rakt in i den bil jag beställt.

Uppståndelsen var total.

Själv hade jag klarat mig med blotta förskräckelsen, men chauffören i den påkörande bilen hade tydligen inte använt bilbälte för hans medvetslösa kropp stack ut ur det utrymme där det tidigare suttit en vindruta.

Ett par polisbilar var snabbt på platsen och ambulansen kom bara några minuter senare.

Min taxichaufför försvann i den skock av hjälpsamma eller sensationslystna människor som snabbt samlades kring bilvraken.

Trafiken hade avstannat och jag drog mig försiktigt undan från olycksplatsen och för andra natten i rad vandrade jag sedan hem genom ett mörklagt Manhattan, utan att bli vare sig mördad, rånad eller ens antastad.

Tjänstgörande nattportier i Hotel Edison var en vänlig gammal man som jag inte sett tidigare. Dock visste han vem jag var för han hälsade mig med ett vänligt ”Good evening mr. Mossberg” och räckte snabbt över min rumsnyckel.

Med sina drygt åttahundra rum var hotell Edison så stort att jag förbluffades över att en portier, som jag själv inte sett tidigare, direkt satte mitt namn i samband med den gäst som just gjort entré.

Förklaringen kom när jag stod och väntade på hissen.

”By the way, mr Mossberg” ropade portieren, ”en ung dam var nyss här och frågade om ni var inne!”

”En ung dam”, sa jag förvånat. ”Jag känner ingen ung dam i New York, så när som på er kollega Sara, förstås!”

Portieren log.

”Hon bad mig hälsa från Bernice”, sa han. ”och hon sa att hon skulle återkomma någon annan gång.”

Herregud, Bernice! Den svarta prostituerade tjejen som trott att jag förföljt henne runt kvarteret den första kvällen.

”OK”, sa jag till portieren. ”Skulle hon återkomma så är jag tacksam om ni säger att jag fortfarande inte finns på hotellet.”

”Naturligtvis, mr. Mossberg”, sa portieren förbindligt, och stod inte gubbstrutten där bakom sin lucka och smålog!

Långt senare tog jag reda på att uttrycket "Remember the Alamo" anspelade på ett slag som 1836 stod mellan republiken Texas och den väsentligt större mexikanska armén. I slaget avled bl a de välkända amerikanska profilerna David Crocket och James Bowie. Mexikanerna vann slaget men det utgjorde samtidigt en vändpunkt i kriget tack vare slagordet "Remember the Alamo" som samlade de texanska styrkorna till framtida segrar.

För mig har däremot uttrycket "Remember the Alamo" alltid kommit att erinra om de första händelserika dagarna av mitt livs första besök i New York City.