nej jag var aldrig den
som strävade efter att stå ut
som ville vara unik

jag var hon
som ville vara
som alla andra

men jag sjöng alltid i otakt
stod alltid ett steg bredvid

min avikelse strålade ur mina ögon
fast min eyeliner låg perfekt

mitt leende förblev stängt
men skvallrade ändå
om min tillbakadragenhet

och jag skulle gett upp styrkan
av mina inneboende vindar
för att få vara
som alla andra


än idag skyler jag över
mina ojämnheter
jag går med insidan på utsidan
och gör mitt bästa för att dölja den

(om någon bara kunde berätta för mig
hur man gör för att bli rättvänd)

fast jag minns dina ord
det du sa

det första du föll för
var mina brister

och just då
tackade jag gud
för att jag inte var
som alla andra