Havet iakttar Alla,
utesluter Ingen, alls.
Det vet att vi kan falla.
Vi kan se dess galna Vals, -
med höga vågor, kalla.

Fradgeskum på böljan, gröna,
den rullande dyningen.
Vacker glans vid den sköna
högsommarnattsgryningen, -
kan vår blå Längtan löna...

Mången haver fått sin grav
i de enorma vatten,
som utgör allvärldens Hav.
Sådana, som om natten -
haft någon, som de höll av!

En del, har varit unga,
då de i djupen drogs ner.
Ibland, det en hel klunga
var, som ej fick leva mer.
Då, hördes änglar sjunga!

Men Havet är fyllt av liv,
som till oss giver näring.
Det har så gjort i all tid.
I ett slags återbäring -
på våra offer - däri!