Jag litade på dig, och du utnyttjade mig på det vidrigaste av sätt.
Trots alkoholens inverkan kan ingenting få mig att glömma vad som hände den natten.

Jag kan aldrig glömma hur min hals slöt sig och allt jag kunde få fram kvävda ord med rädsla i rösten.
Nej.

Inte heller kan jag glömma de flåsande andetagen, eller hans händer på min kropp bland svettiga lakan.
Jag vill inte.

Jag kan fortfarande minnas hur han vände sig på väg ut genom dörren, "vi låter det här stanna mellan oss, eller hur?"
Och hur mina ben gav vika när du gått och gråten som följde.

Jag tror att jag lämnade en bit av mig själv i den natten, för det är definitivt någonting som fattas.