Så korta de är ändå. Stunderna när allt är bra. Riktigt bra. Och så snabbt det går. Från en stund till en annan. Från en bra till en sämre. En riktigt mycket sämre.

Det var du som ringde. Med en gång visste jag. Skriker rakt ut. Känner ilskan blossa upp. För att skyla över skräcken som ännu en gång slitit sig loss ur sitt gömsle.

Nu har det hänt. Igen.

Akuten. Den gröna britsen. Gulvitt skrynkligt papper. De bekanta vita rockarna.

Svetten har brytit fram i din panna. Dina ögon ser oroligt in i mina. Du frågar tyst: Hur ska det gå?

Ja, hur ska det gå?

Jag vill slå dig. Jag vill trösta dig. Hålla om dig som ett litet barn. Vill gråta. Vakna upp ur en dröm.

Men det kan jag inte. För det här är ingen dröm. Det här är du och jag i ett kyligt väntrum på ett sjukhus. Inte alls långt hemifrån. Inte alls långt från sängen där du vilade i natt. Inte alls länge sedan stunden då allt var bra. Riktigt bra. Innan du föll.

Du är ju så ung och stark.

Det borde varit jag. Den gamla och trötta.