Jag har skrivit 3300 tweets. De har handlat om ditten och datten, och nivån har pendlat mellan att både vara hög och låg. Jag har berört viktiga samhällsfrågor som vattendelaren Sverigedemokraternas framfart inom den svenska politiken, men också snuddat vid ämnen som närmast kan betraktas som tramsiga. Till exempel varför David Hasselhoff ständigt pratar om det svenska kalla vädret i sin talkshow på Tv3.

Men det är min rätt att göra det här i Sverige, att skriva, och prata, om PRECIS vad jag vill, så länge det inte är hets mot folkgrupp. Allt detta, på grund av att vi har yttrandefrihet. Det är för mig en självklarhet att skriva vad jag tycker och tänker, vilket ämne det än berör. På sociala medier till exempel, så kritiserar jag politiker, hyllar dem och till och med hånar dem. Allt för att jag vill, och för att jag kan.

Jag brukar säga att vi svenskar lever i yttrandefrihetens himmelrike, och att Sverige för Internet, är vad bankerna är för Schweiz. Vår generösa yttrandefrihetsgrundlag innebär att varje individ, oavsett kön, sexualitet eller religion, har rätt att uttrycka sina åsikter, utan att en myndighet granskar innehållet och inför censurer. Och det är just avsaknaden av dessa så kallade censurer, som gör oss till ett friare folk. Ett folk som utan hinder kan granska makten, och informera, och även beröra. Vi i Sverige är så att säga, våra egna små mikrojournalister.

Men om vi för en stund flyttar fokus från det kyliga Sverige som Hasselhoff skulle säga, och istället fäster blicken söder om oss på världskartan, till Afrika, där situationen är en helt annan.

Vi har till exempel Eritrea, en liten nation, vackert belägen på höjderna mellan Röda havet och Afrikas östkust. Ett land som blev självständigt så sent som 1993, och trots tidiga löften om att skapa ett demokratiskt Eritrea förblir landet en enpartistat där inga nationella val hittills har hållits. Diktaturen styr befolkningen med järnhand, och yttrandefrihet har aldrig varit att tala om. Landet har bland annat rankats på sista plats i reportrar utan gränsers pressfrihetsindex de senaste sex åren, och Eritrea är enligt samma undersökning också det land med flest fängslade journalister i hela Afrika.

Det är ett land med miljontals människor som dagligen lider, utan att få göra sina röster hörda. För så fort de gör det så får de räkna med fängelse, även om det så bara hittas ett litet, litet spår av kritik mot regeringen, och väl där slutar inte mörkret. Människorättsorganisationen Amnesty har inte kunnat dokumentera ett enda exempel på en gripen politisk fånge som ens ställts inför rätta, så när man väl hamnar bakom galler så får man räkna med att sitta där livet ut.

Och det är just där han sitter nu, bakom lås och bom, den svenska journalisten Dawit Isaak. Enligt den eritreanska regeringen sitter Isaak fängslad för brott mot rikets säkerhet, ”terrorism”, kallar de det. Men den verkliga orsaken är att Dawit i den oberoende eritreanska tidningen Setit, skrev att det i landet fanns en politisk motståndsrörelse som krävde demokrati. Bara några dagar senare fängslades han. Regeringen är alltså så pass rädd för att journalister ska skildra den horribla situationen i landet, så att de tar till alla möjliga medel för att stoppa dem. Så benhårt är det där borta, i den bortglömda kontinenten.

Några som fick det däremot var de tidigare fängslade svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, som i sin bok ”438 dagar” målande och detaljrikt beskriver förhållandena i det förtryckta Afrika. Och det är kanske så nära vi någonsin kommer komma Dawits historia, utan att få höra den.

Dawit kommer antagligen aldrig få se sin hustru igen, eller sina två barn för den delen, och han kommer nog inte heller att få berätta om sina upplevelser.
De har tagit ifrån honom det som jag tycker en människa behöver mest av allt förutom mat och vatten, nämligen det fria ordet. Därför är det vår plikt, vi små mikrojournalister, att sprida hans ord, och hans budskap. Och genom att vi i västvärlden tar vårt ansvar, och att lokalbefolkningen i de drabbade länderna tar sitt, så får vi förhoppningsvis se en revolution liknande den Arabiska våren.

För om vi, genom fenomenet Internet, och även på gator och torg, demonstrerar och informerar om den rådande situationen, så kommer det inte gå politikerna obemärkt förbi. Då kommer det till slut löna sig. Och om vi gör det tror jag att de tidigare så förtryckta folket i Eritrea kommer att kunna skriva hur många tweets de vill. Där de liksom jag, kritiserar politiker, hyllar politiker, och hånar politiker. Eller om de så vill skriva om David Hasselhoffs ständiga snack om det svenska vädret.

Skriven av: Johan Pettersson