Vill inte gå själv.
Inte längre.
- Du vännen. Det hände en sak.
Vill du följa mig hem?
Att gå i mörkret skulle ha skrämt mig.
Men jag litar på dig.
Känner dig och din närhet.

Men jag skulle inte ha litat på dig.
Jag skulle ha vandrat själv.
- Snälla, släpp mig!
Du får inte längre följa mig hem.
Att gå ensam i ett totalt mörker.
Det skrämmer mig mer nu,
mer än någonsin.

Går jag själv, så känner jag mig trygg.
Tryggare än med sällskap.
För en sak som livet nu har lärt mig.
Är att inte lita på någon,
inte någon främmling, inte ens min bäste vän.
Jag har lärt mig.
Att om jag någon gång ska gå.
Gå någonstans.
Så ska jag aldrig ta med mig något sällskap.

För varje gång jag gör det,
så slutar det med att jag gråter.
Kan inte längre ha roligt på en fest,
Jag får bara en massa flachbacks.
Jag är lessen min vän.
Men jag litar inte på dig,
men snälla. Känn dig inte utanför.
Jag litar inte på någon annan heller.