Tystnaden blev vinter. Hur kunde allt bli snö, hur kunde dessa vita flingor begrava ditt ansikte, Alla stationer utom en. den oändligt långa järnvägen bort. grusvägar, stigar backar och krön. Små hällar av växtvegetation underbara fjärilar och fågelsång.
Nu så fruset och ensamt. livlöst, grenar som hänger utan blad. Balkonger så insjunkna i huset att de liknar ögonen på en gammal man.
Om våren hur allt vaknar till liv. Efter en lång nattvintersömn. Där vi fallit på vägen och burits bort, där ny energi fötts fram i myllan, knoppar som slår ut.
lite äldre och lite mer accepterande och kanske tacksam.
eller så pass gammal att man lärt sej att ta farväl. Ingenting är så vackert som sorgflor. Så himmelsk och världsfrånvänt. Till slut dansar denna lilla himlakropp på en äng bland rosor.
Därför skapas den allra vackraste konsten och den allra bästa poesin om hösten. när knoppar brister, jag har inte så mycket till övers för ishockeyslutspel.
eller teveshower. Snarare fascineras jag av globala strömavbrott och stora mörker hur vi plötsligt dras närmare varandra