De överlevande sitter samlade i halvdunklet. Ett stilla regn faller genom sönderbombat tak. Det är över nu. Sista bomben har fallit och ute vaggar vita flaggor i vinden. Så tänder hon ett ljus och leder de sina i sång i hopp om att åter hitta sin mänsklighet.

Det var då han kom, deras förföljare, han vars ondska syntes vara utan gräns, med blodet rinnande från bröstet. Alltför snabbt. Alltför mörkt. Alltför obevekligt.

Ingen vågar fly, än kan han döda, och pistolmynningens riktning vandrar från ansikte till ansikte.

– "Ni dårar talar om liv efter döden, om syndernas förlåtelse",  hans röst rosslar av blod och ansträngning men han fortsätter ändå. 

– "Jag vet att livet slutar långt innan döden och därför förändrar det jag nu gör ingenting"

Medan han ännu talar osäkrar hans vana händer snabbt vapnet, riktar mynningen mot pannan och trycker av.

Efteråt minns hon inget av hans ord. Men hans ögon glömmer hon aldrig. Hon glömmer aldrig att deras utstrålning aldrig ändrades, inte ens av döden.