Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En Novell på 5 sidor som jag skrev för ett år sedan.


En ung skönhet från Kibi

En ung skönhet från Kibi vandrade vägen. Vägen hon vandrade gick mot Edo. Till Edo ville hon för att söka sig som lärling hos en mäster-smed så omtalad och ryktad. Svärden smeden smidde själar sades erhålla. Skönheten ville ta lärdom av smedens teknik och anpassa tekniken till allt annat vars skapelse människor lägga hand i. Allt ifrån krukmakeri till plantering av växter. Tanken på att tillföra själar till saker och ting var en oemotståndlig lockelse för skönheten ifrån Kibi. Och om hon inte denna kunskap i lärdom av smeden få, viga sitt liv åt att utveckla den själv hon skulle. Så hade hon bestämt.

Vägen var lång och vid en vattenkälla hon stannade för att villa. Som skönheten släkte törsten vid källan, en Tengu lurande smög upp mot hennes rygg. Han knackade henne på ryggen med ett benigt finger. Lugnt och sakta skönheten ställde sig upp och vände sig om, bara för att skåda en korsning mellan man och kråka som stirrade på henne ifrån två runda ögon var sida om en lång näsa.
”Var hälsad skönhet, jag kallas Hillen. Jag är denna skogens väktare. Säg mig vad målet med din resa är så jag kunna förenkla din färdväg.” Tengun lömskt ljög.
”Ädla skogsgud, jag är på väg till Edo för att lära mig konsten att smida och skapa föremål och ting vars inre vara besatt av en själ. Det sägs finnas en smed som behärskar denna konst i staden. Men ädle skogsgud, jag önskar att du inte förenkla min väg strävandes mot denna kunskap. Att uppnå den är mitt livsmål och min själ skulle inte kunna vara tillfreds om jag får hjälp av en ande längs denna väg.” Så ärlig och skön var hennes oskyldighet att den listige och lurige Tengun inte kunde förmå sig att leda skönheten ner i fördärv. Dels att hans elaka själ var rubbad av hennes otroligt ädla vilja, dels att han visste sig ändå inte kunna lura henne in på villovägar när hennes vilja var så ädel, och Tengun var ingen för att kämpa ett förlorat slag.
”Må så vara skönhet, jag ska lämna dig till ert uppdrag utan hjälp igenom snår eller buske.”
Med de orden, flög Tengun upp bland träden och försvann bland grenverket.

Skönheten från Kibi fortsatte sin vandring, igenom snår och igenom buske hon fick klättra. Men på andra sidan skogen uppenbarade sig Edo. Vägen hade sedan länge blivit en smal stig, men nu vandrade den nedåt för kullar så många, och anslöt sig till den större vägen som låg under stadens portar.
Edo var stort, men att finna smeden visade sig inte vara en så svår uppgift. En vakt som undrade vad skönheten ville i Edo, visste redan var mannen kunde finnas. Hon följde vaktens instruktioner och fann sig snart utanför ett gammalt hus. Huset var vackert utsmyckat, men numera slitet och trasigt. Det tydde sig att det byggdes av rikedom, men var nu behärskat av fattigdom. Porten var stor och stängd, att få upp den såg ut att kräva en enorm kraft. Men till skönhetens förvåning öppnade sig porten lika lätt som en pappersdörr.
Skönheten från Kibi gick in på gårdsplanen och ropade efter en smed vars hantverk ha förmågan att ge liv åt ting. Ingen svarade att han var där.
Hon frågade i hög röst efter en smed vars svärd kärl åt själar vara. Ingen svarade retande att han var där. Trött på att höra rösten av ingen viskade hon efter en vanlig simpel smed, en smed som vilken annan, som var villig att lära henne konsten att smida.
Då öppnades en dörr in till huset och någon svarade att ingen inte längre var där. In hon gick, till en korridor hon kom och längsmed den hon följde tills dess att ett stort och tomt rum uppenbarade sig bakom en trasig, blå, västerländsk dörr. Dörren såg ut at falla ihop om hon inte var försiktig när hon öppnade den. Men när hon kände på handtaget insåg hon att detta nog var en av de stadigaste dörrarna hon någonsin vidrört.

Dörren vaktade en något äldre man som satt på en björnpäls och drack té. Pälsen såg levande ut och tycktes uppskatta sitt syfte, att vara bekvämlig för mannen, något enormt. Té-koppen var lik vilken té-kopp som helst, men var på något vis den perfektaste av sitt slag. Mannen själv såg ut att besitta svaren på alla livets frågor. Och kanske ännu mera förvånande, var att han såg ut att besitta just alla livets frågor.
”Slå dig ner” sade mannen och gestikulerade framför sig mot en stol mitt emot honom på andra sidan rummet. Stolen var färgad grön och var gjord av flertalet trä-pinnar som såg tunna och bräkliga ut. Ytterligare en gång blev skönheten chockad över stadigheten i det lilla föremålet.
”För vilken anledning söker du en vanlig, simpel smed, en smed som vilken annan som är villig att lära dig konsten att smida?”
”Först så sökte jag en smed som kunde lära mig att smida själsliga ting, men efter att ingen sagt att det ej finnas en sådan smed här söker jag nu att bara lära mig att smida. Förmågan att skapa själsliga ting får jag finna själv, om ingen lära mig kan. Men det verkar mig te sig som om du hava kunskap om sådan konst, då allt i denna byggnad verkar vara så mycket mer än vanliga ting. Förvåna mig skulle det ej, om du konstruerat allt ifrån detta hus ner till té-koppen du håller i med konsten jag eftertraktar.”

Mannen suckade tyngre än en havsvind en regnig höst.
”Du söker förgäves unga skönhet, det finns ingen magi i världen som kan skapa en själ och tillföra den till ett föremål. Mina föremål må beskrivas som själsliga, det är sant. Men de hava inga egna själar. Inte heller är de alla mina skapelser, svärd smider jag och lera jag arbetar i. Allt annat är mina bröders livs-arv.”
”Men vad äro då så förundrande, förtjusande, förträffligt med ert och era bröders hantverk? Det är nämligen inte hantverk av vanligt slag. Efter att ha rest till Nagasaki och till Sapporo och till Edo har jag skådat mången vanligt hantverk, ett antal utmärkta hantverk, och få exceptionella hantverk. Ingen annan kan ifrån någon synpunkt jämföras med eran konst. Lär mig åtminstone hur ni utför er teknik.”

Mannen suckade igen och ställde ner té-koppen på golvet bredvid sig.
”Ofta hantverksmän säger sig hälla sin själ in i sin konst. I vårt fall, mitt och de mina bröders, är det mer än bara ord. Att ge föremål en komplett själ går ej, men att tilldela dem en bit av sin egen är en möjlig uppgift. Igenom att konstant arbeta på sin sak, utan vila eller avbrott. Igenom att konstant se föremålets färdiga form och syfte, utan tvivel eller tvekan. Igenom att konstant bry sig om föremålet som en del av sig själv, utan att betungas av överflödiga känslor. Så kan man tilldela en bit av sin själ till ett föremål. Om detta är vad du är ute efter så ska jag lära dig.”
”Lär mig smida! Att maka krukor kan jag redan.”
”Men bered dig själv, denna ansträngning tar sitt pris av kroppen, den blir uttömd på livskraft av att förlora en bit av själen. Du kan aldrig få tillbaka de delar du separerar ifrån dig själv, precis som om du hugger av en av armarna dina. Men du kommer vara kopplad till dina föremål så länge antingen de eller du existerar. I mitt fall kan jag känna inom mig, varje gång ett av mina många svärd på vift fäller ett nytt offer, eller varje gång en av minna många krukor eller koppar blir kastad i väggen av en ilsk och förgiftad man.”
”Kan du inte likväl känna när svärden de dina på vift, beskyddar en familj ifrån banditer, eller då dina krukor eller koppar ställs fram till festmåltid för att fira en nyfödd? Kan inte dessa känslor lätta den börda som du beskriver?”
”Inte om jag själv velat uppnå de ljuspunkterna i mitt liv, då är det lätt att bli avundsjuk i åratal innan man till sist drar sig tillbaka för att spela rollen av tjurig gubbe i livets korta pjäs. Än kortare efter att själen blivit delad i delar.”
”Det är ett öde jag accepterar!”

Efter de orden ställde sig smeden upp och gick fram till väggen bakom honom. Den var färgad i två färger, nedre halvan av väggen var mörkröd och övre var matt vit. Smeden öppnade en tillsynes osynlig dör i väggen och sa åt skönheten att följa, sedan blev han uppslukad av huset och försvann.
Skönheten gick fram till där han hade ståt och tryckte på väggen. En dörr i väggen öppnade sig och en trappa ner till ett vagt upplyst rum hälsade skönheten ifrån Kibi välkommen. Nedanför trappan fann hon ett smideri vars ugn smeden just skulle till att tända, en uppgift som normalt skulle kunna ta en smed minuter att få igång, och ytterligare timmar att värma upp. Utan förvåning brann ugnen så fort första gnistan rörde vid dess kol, och efter en knapp minut var ugnen varm nog att smälta stål.
Igång de satte, med att lära skönheten smideriets konst. Först bearbetade de grunderna, sedan gick de in på skicklighetens krävande tekniker.
Efter en tidsmängd som ingen räknade hade skönheten bemästrat smideriets ädla konst.
Mannen talade.

”Imorgon ska du få smida ditt första svärd och placera en bit av din själ däri. I natt ska du sova, så att tröttheten inte kväver dig med glömskans lågor.”
Skönheten ifrån Kibi blev tilldelad ett rum på andra våningen. Mannen gick ner till första våningen där han antagligen skulle sova.
Rummet var vit, med en enkel bädd, en gammal stol med ett tillhörande bord, och en tavla av en mycket vacker men bortglömd prinsessa. Det fanns ingenting annat i rummet men allting annat skulle ha set överflödigt ut. Skönheten lade sig ner på sängen och somnade genast, inte för att hon var märkvärdig trött, utan för att sängens enda syfte var att sovas på.

Hon vaknade till ljudet av metall mot metall, klang mot kling, hammare mot städ. Skönheten från Kibi tog sig ner till smideriet där smeden står i full gång med att bearbeta en bit metall. Vilket syfte metallen skulle tjäna kunde inte någon annan än smeden veta. Han såg att hon var vaken så han makade sig och sköljde metallen i en källa med vatten som befann sig i rummet. Smideriet hade inget hörn eller tak som man kunde se. Mörkret verkade vara tungt, ljuset ifrån ugnen hade inga problem med att lysa upp kring arbetsplatsen, trappan, och källan av vatten. Men resten av rummet låg i mörker.

”Välkommen till nästa dag. Det är dags att smida ditt svärd och härda det med din själ. Det finns frukost bredvid städet, metall bakom. Ät, villa, sedan börjar du. Då får du nämligen inte se till någon av de två förens du är färdig.”
Mannen gick upp för att sova.
”Vänta! Ska inte du vaka över mig? Hindra mig ifrån att göra fel?”
”När man sänker sin själ in i något, då kan det inte bli fel.”
Och efter de orden var har borta ifrån smideriets tunga mörker. Det var dags för skönheten att avsluta sin resa.
Hon fan den förbereda frukosten lindad i en bit tyg. Den bestod av en bit bröd, en bit ost, ett äpple och en säck vin. Hon sköljde ner brödet och osten med vinet, äpplet åt hon för sig. Sedan villade hon som hon blivit ombed att göra. Under tiden hon vilade bestämde hon vad för typ utav svärd hon skulle göra. Hon såg vapnet ta form i hennes sinne där hon försiktigt finslipade dess kanter och hanterade det mycket noggrant tills vapnet såg ut att kunna dela självaste världen itu. Nöjd med vad hon såg i sitt sinne, tog hon upp metallen och satte den i ugnen. Varm nog var den efter bara en handfull av minuter. Det var dags att börja arbeta.

Städet bar på en stark hammare som såg ut att väga mer än en skönhet kan bära, men skönheten misstänkte att hennes föreställningar återigen bedrog henne. Samtidigt vakade en av städets sidor över en avlång bit metall, lång nog att användas till vilken typ av svärds-längd skönheten än behagade smida. Där fanns ett förkläde med handskar, allt i läder. Även ett litet knyte med de verktyg och material för att göra ett svärdshantag: bambu-bitar, en bit elfenben, ett svart tyg-band, en enkel men väl slipad kniv, och tre svärdsknappar i olika storlekar.
Skönheten från Kibi hade lagt metallen i ugnen, nu var den varm, strax var den het. Hon metallen ur ugnen tog och placerade den mot städet. Som hammaren kysste den glödande eggen, slickade lågorna skönhetens läder, likt en drakes tunga som bara väntade på att sluka henne. Hon hamrade och vände, härdade och värmde, vek och smide stålet samman igen. 4 gånger hon vek sitt stål, och åter 8 gånger hon vek det, sedan 16 gånger hon ånyo vek metallen. En tids-krävande process som stod hennes sinne dyrt dess förstånd, hade hon endast tillåtit sig en sekunds vila hade hennes verk gått förlorat. Men hon visste inte vad vila var, hon visste inte vad någonting var. Allt som fans var svärdet, och verktygen med vilka att forma svärdet till dess fulländade form. Hon var inget mer än ett verktyg hon själv, ett verktyg för att skapa någonting fantastiskt.
Svärdet for ner i vattnet och ångan väste ilsket över att bli väkt ifrån källans kalla slummer. Det var dags att börja slipa.

Slipstenen fans vid gränsen mot mörkret, inbäddad i synen som om den vore mossa i en skog. Skönheten gränslade stolen och placerade svärdet mot stenen med försiktigheten som en mor för sin nyfödda till sitt bröst. Foten mot pedalen, trampa på, gnistor dansade till rytmen av skapandets musik. Vassare, vassare, snabbare och skarpare än någon slipning förr, skarpare, skarpare, tusen och ett ögonblick över tidens savann. Utan behov av att testa klingan visste skönheten instinktivt när det var dags att sluta slipa med vanlig slipsten och dags att gå över till våtslipstenar.
Det fanns fortfarande ingenting i skönhetens värld annat än svärdet och verktygen. Hon hade inte ens märkt att mannen hade kommit tillbaka och suttit och iakttagit henne i flera timmar nu.
I takt med att svärdet vann skarpa förlorade skönheten livskraft, och så var det gjort. Klingan var färdig. När hon satte samman svärds-greppet kom tids-uppfattningen tillbaka till henne och hennes värld utvidgades till mörkrets domän.

Hon märkte att mannen befann sig i rummet men hon ägnade honom ingen uppmärksamhet, inte förens svärdets handtag var helt färdigt.
Sekunden handaget blev helt färdigt var det som om att hon vaknade ur en sömn, hon märkte genast hur hungrig och trött hon var. Det var knappt så att hon orkade lyfta svärdet, men bara knappt. Hon höll det i ugnens ljus och beundrade des ståtlig hållning, des glänsande blå-artiga färg, des intryck. För svärdet gav intrycket av att kunna trotsa en gud. Sedan föll hon till marken och skulle ha somnat på den hårda, kalla, sten-ytan om inte den gamle smeden hade fångat henne i fallet och burit upp henne till sängen.

Det var strax efter dagens mitt, solen sken in genom fönstret på en svart svärdsbalja som innehöll ett blått svärd. Skönheten från Kibi vaknade och var tröttare än vad hon trodde möjligt. Hunger tvingade henne upp ur sängen och skrek åt henne att gå ner och finna någonting att äta. Hon behövde inte gå längre än till dörren där det fanns en bricka med ris, stekt fisk och vatten. Hon åt och drack till sitt hjärtas lust, sedan gick hon fram till svärdet som stod lutad mot väggen. Baljan var inte speciellt fint utsmyckad men den var definitivt gjord för just detta svärd. Hon drog svärdet för att se på det, men det hade ingen betydelse, hon visste exakt hur det såg ut redan när hon rörde vid handtaget. Svärdet glänste ljust och blått, det var inte ett kortsvärd, men det var ändå kort för att vara ett långsvärd. Det var lätt böjt med en skarp egg och en kraftig rygg. Skönheten rörde vapnet igenom luften, hon hade ingen träning i att använda vapen men hon hanterade ändå svärdet med professionell skicklighet. Sin spegelbild hon kunde skåda i svärdets blänkande klinga, hon såg rynkor och grått hår.

Hon förde tillbaka svärdet ner i baljan och ställde tillbaka det mot väggen för att gå ner på gården och undersöka sin spegelbild i dammen. Hon gick ut för dörren och tog en trappa ner till första våningen där huset visade henne vägen ut till gården. I dammen såg hon en bild av en kvinna som såg ut att vara 50 höstar gammal, med grått hår och rynkor här och var.
”Din kropp har inte återhämta sig helt ännu, dit utseende kommer att återvända till ett yngre tillstånd inom dagar. Men du kommer aldrig att se riktigt lika ung ut som du gjorde förr.”
”Jag tror det är bättre såhär, mitt utseende speglar bättre mina livs-erfarenheter. Att smida det där svärdet kändes som om det tog en evighet för att det känns som om det var över på en sekund. Hur länge var jag där nere?”
”3 dagar, du sov i 2. Även om du inte minns det, så fick jag väcka dig och hälla i dig vatten.”

”Vad händer nu?”
”Nu gör du vad du vill, du är välkommen att stanna med mig här i Edo och tillverka de föremål du vill skapa. Eller så kan du resa landet över och upptäcka nya saker att skapa. Eller så kan du leta upp lärjungar och föra din kunskap vidare till kommande generationer.”
Utan minsta tvivel eller tvekan svarar skönheten:
”Jag vill stanna här med dig, ty genom din gästfrihet och ditt lärande har du visat dig vara den bäste man jag någonsin haft lyckan att träffa. Ingen annan heller har visat sådan förståelse för min dröm som du har. Om jag inte tar dig till min man här och nu riskerar jag att aldrig åter träffa någon av ditt like.”
”Du, vackra skönhet, har imponerat på mig så kraftigt med din rena ärlighet och din oberättigade tillit för främlingar att jag har fallit för dig som för ingen kvinna förr. Endast en vecka sedan hade jag velat leva och dö i ensamhet. Nu vill jag leva och dö med en skönaste skönheten ifrån Kibi.”

Tillsammans med smeden från Edo levde skönheten ut sina resterande år, äldre och visare för var ting hon skapade, lyckligare och mer tillfredställd för var dag hon spenderade med sin älskade smed.
Ingen kom att skriva om dem, för ingen kom att lära känna dem särskilt väl.
Hur har då denna berättelse gjort sin väg igenom tidens lömska snår?
Det var Tengun, Hillen, som följde skönheten ifrån Kibi från deras ödes-förändrande möte, tills den dag hon och hennes smed tillsammans åt sin sista frukost. Han var sedan en förändrad varelse, inte längre en Tengu, utan en ande av bevarelse. I formen av en munk, en vandrare, en sliten arbetare, förde han vidare berättelsen om skönheten i århundraden efter hennes bortgång.
Och det är han som berättar den för dig.

/emil wik




Prosa (Novell) av Justforthis
Läst 431 gånger
Publicerad 2014-05-05 13:52



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Justforthis
Justforthis