9.

"Det kan vara klokt att beställa returresan redan nu”, sa taxichauffören samtidigt som han skrev ut ett kvitto. ”Det är inte lätt att få skjuts i den här delen av stan efter mörkrets inbrott!” ”Jag vet inte” sa jag osäkert. Han vände på kvittot och skrev någonting på dess baksida. ”Ring det här numret om du behöver en bil ikväll”, sa han. ”Och försök för Guds skull inte fånga en taxi på gatan! De här kvarteren är läskiga, även för oss som känner till dem!” 

Jag tackade honom och återvände halvspringande till den burriga damen med den färgglada blusen. Innanför den iskalla receptionen överraskades jag av kontorslokaler som var både varma och trivsamma. De glödheta elementen fick luften att vibrera och rimfrosten klättrade högt upp på fönsterglasen.

”I am Marcie, Mr Mossberg”, sa den unga kvinnan och lade mina ytterplagg över ryggen på en ledig karmstol. ”Just call on me if there is anything you need”. Sedan grep hon en kanna tunt kaffe i förbifarten innan hon öppnade dörren till ett litet konferensrum.

Där inne satt redan en grupp människor, trots att vårt möte inte skulle börja ännu på en halvtimma. Sex män med kortärmade skjortor mitt i smällkalla vintern och en kvinna vars djupröda sidenliknande blus bar tydliga spår av att hon besvärades av värmen. Cigarettröken låg tjock i det lilla rummet och det avlånga konferensbordet var belamrat av papper, fyllda askfat och tömda kaffemuggar.

Alla tittade på mig.

”This is Mr. Mossberg from Sweden”, sa Marcie förklarande och lämnade mig därefter i dörröppningen.

Det blev ett ögonblicks tystnad. En ung, reslig man, som satt vid kortändan av bordet, reste sig upp efter att ha kastat en snabb blick på sitt armbandsur. Han log välkomnande. ”Mr Mossberg, så trevligt att träffas! Ursäkta mottagandet, men vi väntade er inte förrän om en halvtimma!”

Jag tog hans framsträckta hand och svarade: “Gudskelov! Ett ögonblick var jag rädd att jag antingen kommit fel eller också för sent!” ”Jag tror du måste förklara för Mr Mossberg vad vi gör här”, sa kvinnan i den röda blusen, samtidigt som hon reste sig och räckte mig handen för att hälsa: ”Jag heter Marsha”.

 Marsha och Marcie! Och jag med min oförmåga att komma ihåg namn! Vem var "sha" och vem var "cie"? hur skulle jag minnas det?

Den reslige mannen presenterade sig som Robert - ”you can call me Rob, if you like, but not Bob or Bobbie, please!” - och var, i likhet med så många andra amerikaner, en utomordentligt verserad figur. Snabbt och effektivt presenterade han de andra kring bordet och berättade sedan.

 ”I USA finns federala lagar som slår vakt om de mentalt handikappades rätt till arbete”, sa Rob. ”Det spelar ingen roll hur betungande ett handikapp är, om det inte minskar din förmåga att utföra en viss arbetsuppgift så skall du i lagens mening betraktas lika berättigad till anställning som en fullt frisk person.”

”Så bra då” sa jag, väluppfostrat, och Rob fortsatte:

”Ja, men många arbetsgivare har besvär med de här lagarna och är livrädda för att anställa handikappad arbetskraft. De behöver kontinuerlig information för att inte, mer eller mindre medvetet, bryta mot bestämmelserna. Dels behöver de informeras om att lagarna finns, och vad de faktiskt innebär. Lagarna innebär alltså inte att en arbetsgivare tvingas acceptera en sökande som inte skulle klara av den aktuella arbetsuppgiften! Bara att handikappet, i sig, inte är laglig grund att neka någon sin plats i arbetskön!”

Vad i herrans namn var det karln pratade om?! Rob såg min brist på förståelse och fortsatte därför tålmodigt: ”Som den stora arbetsgivare vi är ser vi det som vår plikt att hjälpa till att sprida information om de här lagarna”, framhärdade han. Därför stödjer vi handikapporganisationera, både ekonomiskt och praktiskt. Ibland träffas vi, som idag, i deras lokaler för att diskutera kommande aktiviteter."

”Jaha?”, sa jag, som fortfarande inte riktigt förstod vad vi pratade om.

”Titta här”, sa Marsha och räckte mig en liten enfärgad folder, tryckt på ljusgrått papper. ”Vi gör den här typen av information.” På folderns framsida såg man bilden av en snidad träfigur i samma anda som de som den svenske konstnären Döderhultaren prukade karva fram.

Bilden avbildade en äldre man i keps och med högerhanden framsträckt, som tiggde han efter en allmosa. Mannen underströk i såväl ansiktsuttryck som kroppsställning alla fördomar man möjligen kan ha om en förståndshandikappad person.

Den stolta rubriken över den lilla gubben var ”I work!” vilket jag efter en stund insåg inte betydde ”jag arbetar” utan ”jag har ett arbete”. Det övriga innehållet i den enkelt tillyxade trycksaken var ett antal långdragna meningar som citerade den federala lagtexten.

Den språkliga nivån var fullt jämförbar med ett utdrag ur Svensk Författningssamling. Informationen avslutades med en text som, med skräckblandad förtjusning, återgav de öden som kunde drabba de företag som inte kände till, eller levde upp till, gällande lagstiftning.

”You see?”, frågade Rob, efter att ha gett mig lagom tid att vända och vrida på den lilla trycksaken.

Problemet nu var inte om jag förstod, för det gjorde jag. Problemet var att jag tyckte att deras sätt att informera om den viktiga lagstiftningen var både förödmjukande, skrämmande och dödande trist.

Och min uppgift var ju verkligen inte att ha synpunkter på eller kommentera deras broschyrer! Jag var utsänd – och avlönad - av ett svenskt företag, för att informera om de kvalitetsnormer som styrde deras produktion. Men de här människornas intresse tycktes nu helt uppslukat av den lilla fula trycksaken som jag just tagit del av.

De var intresserade av deras produktion. Deras kvalitetsnormer. Deras lagstiftning och deras arbetsmarknad. Vad i herrans namn kunde jag tycka och tänka om detta? Om hur man informerar amerikanska arbetsgivare om de lagar som styr de rättigheter som gäller mentalt handikappad arbetskraft. Hjälp! Låt dem, för Guds skull, inte fråga vad jag tycker!!!

”Nå, vad tycker du? Du borde ju veta. Du är ju Information’s Officer!”

Det var Marsha som frågade. De andra satt tysta, liksom förväntansfulla. Då insåg jag att de i den här situationen antagligen såg sig själva som amatörer och mig som specialist. Information’s Officer, gunås!

”Ordet ’titel’ skall uttalas som ’tistel’ men utan ’s’” sa baronen och friherren Povel Ramel med hälsosam distans.

Även för mig har titlar alltid förefallit naiva och skrattretande, en sorts leksaksuniform för människor som tycker att de ger dem respekt.

Nu erinrade jag mig mitt första besök i USA. Då hade jag fått veta att men stod sig slätt i det landet utan visitkort – eller calling cards som de kallas där. Och att det sätt jag arbetade på gjorde att jag på korten borde titulera mig själv “Creative Director.

Den titeln ledde rakt in i ledningen för den jättelika reklambyrå jag gästade! Jag fick vip-mottagande, nyckel till direktionstoaletten och fria martinis före gratislunchen i chefsmatsalen. Att sådana företeelser fanns i verkligheten var lika skrattretande som överraskande.  Värre ändå var att det tog mig nästan en vecka att jobba mig ner till den nivå som kunde göra mitt besök meningsfullt och att jag där, till en början, mottogs med stor misstänksamhet.

Nu satt jag åter i samma land och förväntades uttrycka mig som en Information’s Officer; en titel som varit okänd för mig bara några dagar tidigare. Jag bläddrade fåfängt i den grå foldern, på jakt efter en enda mening, en enda bild, en enda formgivningsfiness som jag, utan att begå våldtäkt på mig själv, skulle kunna säga någonting positivt om. Naturligtvis fann jag i hastigheten ingenting.

10.

I slutet av 1960-talet hade jag en oerhört bildad kollega som lämnat journalistiken för att bli copywriter. Lönen hade nog en viss betydelse men han sa sig dessutom vara övertygad om att ”reklambranschen uttrycker sanningen, om än i förskönande skepnad” medan journalister ”ofta uppmanades ge en negativ verklighet ett positivt uttryck, och tvärtom”

Halvtannat år senare återvände han till journalistiken, bitter och besviken. Skälet var att han ständigt sa sig ha utsatts för kravet att överdriva eller rent av att ljuga för att motsvara kundernas och reklambyråns kommersiella intresse.

Det var hans bild av verkligheten. Själv tillbringade jag närmare fyrtio år i reklambranschen utan att någonsin utsättas för detta. Däremot inträffade ett flertal tillfällen då jag, utan varken repressalier eller påtryckningar, vägrade arbeta med vissa uppdrag.

Första gången detta inträffade var jag alldeles ny i gamet. Då hade Gösta, en av byråns äldre medarbetare lyckats erövra en brevskola som kund. ”Vi skall göra en annonskampanj för att skaffa dem fler elever”, sa han, och gav mig ett kurskompendium som underlag.

Jag, som tidigare mest fått göra dödsannonser och bioreklam, såg hungrigt fram emot ett rejält uppdrag. För att lära känna kunden läste jag igenom kursen vi skulle hjälpa till att sälja.

Det tog tre dagar.

Till min besvikelse tyckte jag den var usel. Jag tyckte den var opedagogiskt uppbyggd, ointressant och skriven på en snårig och torftig svenska.

Men värst av allt var att kursen, trots ett högt pris, inte ledde fram till någon form av examen! Efter tjugoen meningslösa kursbrev fick eleverna ett pråligt diplom som konstaterade att man genomgått kursen, det var det hela.

För att få perspektiv på min uppfattning ringde jag till personalcheferna på ett par företag som anställde människor med just de kunskaper kursen ville förmedla. Båda kände till brevskolan och ansåg att både kursen och diplomet var värdelösa. De anställde sina medarbetare på helt andra meriter.

Då ringde jag till brevskolans chef och bad honom om namn och telefonnummer till några elever som jag kunde intervjua om kursen. Efter två dagar fick jag namnet på en person som visade sig vara chefens egen son!

Sålunda laddad med argument sökte jag upp Gösta.

”Den här kursen tycker jag inte att vår byrå skall göra reklam för”, sa jag och redovisade mina skäl. Han tittade ilsket på mig och svarade: ”Din uppgift är att göra reklam för byråns kunder, inte att ifrågasätta deras verksamhet!”

Antagligen var det väl min romantiska bild av reklambranschen som en seriös verksamhet som fick mig att framhärda: ”Det kan ju knappast vara bra för en välkänd byrå som vår om vi gör reklam för den här smörjan!” ”Det där bestämmer inte du”, fräste Gösta ilsket och rusade raka vägen till byråns chef för att på så sätt skapa räfst och rättarting.

Chefen, ja. Han hette vid det här tillfället Curt och var en vänlig och samarbetsgill person som avskydde konflikter. Han hade aldrig strävat efter befälet över den armé av märkliga personligheter som ofta samlas på en reklambyrå. Det sades att han accepterat jobbet endast för att företrädaren blivit befordrad och alla andra alternativ föreföll sämre.

Min enda bild av chefen var att han log vänligt när vi råkade mötas i företagets korridorer. Och att han tillhörde de som roade sig grundligast på byråns lika regelbundna som legendariska firmafester.

Detta blev faktiskt andra gången jag fick anledning att besöka hans kontor, ett blygsamt hörnrum som inte skiljde sig märkbart från de övriga medarbetarnas arbetsplatser.

Curt tittade lite hjälplöst på mig, suckade och sa: ”Hur tror du det skulle se ut om alla här fick vara med och bestämma?” Byrån hade mer än etthundra medarbetare, så hans fråga var befogad även om jag inte kunde besvara den.

”Vad tycker du att jag skall göra i en sån här situation”, fortsatte han och tittade bedjande på mig. ”Du är ung, oerfaren och nyanställd och har vägrat att samarbeta med en av våra mest erfarna medarbetare.” Ytterligare en fråga som jag inte hade något spontant svar på.

Men detta inträffade i början av 1960-talet och dagstidningarna formligen svämmade över av annonser om lediga platser. Kanske var det därför jag efter en stunds eftertanke svarade:

”Jag kan tänka mig tre olika saker som du skulle kunna göra. Den minst dramatiska är att överlåta jobbet en medarbetare som, förhoppningsvis, inte är så negativ som jag.

Den mest konstruktiva tror jag vore att du läser igenom en del av kursmaterialet och bildar dig en egen uppfattning om ifall vår byrå skall göra reklam för sådana produkter.”

Jag räckte honom kurspärmen. Han slog upp den samtidigt som han sade, med antydan till ett småleende: ”Och den tredje möjligheten, hur lyder den?”

Jag svalde hastigt och sa sedan: ”Den är att du säger upp mig för arbetsvägran”.

Curt föreföll redan djupt försjunken i kurslitteraturens försättsblad. Han lyfte inte blicken när han sa: ” Jag återkommer.”

Själv återvände jag till mitt lilla kontor och ägnade resten av dagen åt att läsa platsannonser.

11.

Redan dagen därpå kallade chefen på mig. När jag kom in i hans rum var även Gösta där. Han såg så triumferande ut att jag kände mig övertygad om att min karriär i reklambranschen redan var på väg att avslutas.

Curt sa: ”Ett stort problem för vår verksamhet är, att vi många gånger måste lita på vad våra kunder säger om produkternas förträfflighet. Endast i undantagsfall får vi hela sanningen rakt i famnen, som nu den här kursen.”

”Har du läst kursen?”, sa han vänd till Gösta.

”Nää”, erkände Gösta generat, ”jag har väl egentligen bara skummat igenom den”.

Curt satt tyst en liten stund innan han sa: ”Jag läste igenom de första lektionerna igår kväll och värre smörja har jag inte haft i sängen sedan jag som tonåring läste Mein Kampf. Du får allt be den där brevskolan att antingen förbättra sitt undervisningsmaterial, eller också vända sig till en annan reklambyrå.”

Gösta slet till sig kurspärmen och lämnade rummet utan kommentarer. 

Som relativt nyanställd, relativt artig, relativt förvånad men framför allt överväldigande tacksam reste jag mig därefter upp och sa:

”Tack!”

Men riktigt trygg för min framtid kände jag mig först när chefen såg mig rakt in i ögonen och sa:

”Det är jag som skall tacka.”