Galen av tankar som inte vill vara lugna.
En kropp som inte orkar med sin egen börda.
Kämpar varje dag för att le åt det lilla och jag lyckas för det mesta.
Men det finns stunder då jag viker mig dubbel av smärta.
Då jag inte orkar med alla tankar som susar förbi i den tomhet som min själ är.
Det är just då jag tar till orden. Tankarna måste ut och sen att det inte blir
tankarna som kommer utan tankarna om tankarna…
Det gör mig inget. Det är ord som kommer och dom lätttar min själ
och gör det lättare att se det ljusa.
Jag ser, jag känner, jag försöker stå ut…
Och jag lyckas…