När de sterila lysrören lyser så starkt att det gör ont.
Ont.

Vem är jag att tala om smärta på ett ställe som det detta?

Där vita korridorer aldrig tar slut..



En stor familj.
Systar och bröder. Fastar och mostrar. Morbröder och farbröder.
Mormor och morfar. Farfar
(inte farmor för hon dog redan i somras)
barn och barnbarn
kvinnorna bär slöjor
männen rynkor av oro
I ett väntrum med hårda soffor
Kring ett bord som även kan användas som sittplats
på golvet och på tillfälligt dit ställda stolar


- Sneda blickar
Från de som inte vet


Alla har de samlats
för att stötta varandra

En kvinna tröstar sin minsta i famnen och dra de andra tätare om sig.
Mormor sitter tyst i ett hörn och stickar på en mössa till den som ännu ej är född.
Några av kusinerna har hittat på en lek. Den som kan ta flest kakor från fikavagnen i korridoren utan att bli upptäckt vinner.
En morbror försöker få sköterskan i den grönrandiga rocken att förstå varför han måste släpa med sig ”hela jävla släkten för det är faktiskt inte är nått hotell.”

”Vi är här för att stötta varandra”
i en mor och faders svåraste stund


Ord som alla människor någon gå i livet borde använda


De sitter här och väntar för de får inte plats i salen
där sängen står. Bara de ”allra närmaste” får rum därinne.
I salen där tystnaden härskar…


Lysrören är släckta sedan länge.
De var nog aldrig tända.
Bara sänglampan är det som ger ifrån sig ett lätt gulblekt sken.
Längst ner vid fotändan sover mamma djupt med armarna som stöd för huvudet
totalt utmattad efter så många nätter helt utan sömn.

I mitten, i allas centrum,
ligger pojken.
Orsaken till varför de alla har tagit sig dit.
Han sover lika djupt som sin mor.

Till vänster, vid det stora fönstret, står pappa med rynkor av oro i sin vackra panna.


Det är märkligt hur bara oro kan göra någon vacker


Han står där och med en blick fäst någonstans långt bortom den lekplats som fönstret vätter mot.
Det värsta är över.
de var vad doktorn sa tidigare idag under ronden
Det värsta är över
Ändå kan han inte slappna av. Inte förrän han vet säkert.
Först då kommer han kunna sova igen.

Han går fram till sägnen och stryker sin son
sin älskade son
över pannan.
Kysser sin fru på det mörka lockiga håret som tittar fram under slöjan.
Knäpper händerna och ber en sista tyst bön

Innan han går ut i väntrummet.

För att bli överröst med varma ord och kramar.
Inga frågor
För de vet redan
De känner samma sak.

- Sneda blickar
från de som inte förstår

att de är här för att de äger den sällsynta förmågan att älska
osjälviskt
rent
och ärligt


och de kommer fortsätta att samlas
i alla stunder
i alla tider
bara finnas till
för varandra





Där de vita korridorerna faktiskit tar slut.