i cirkelns
gryningsstrimma

i eurus hand
i östra husets hand


där följer kimonos mandelögon


trädmästaren rör vid
grenar
rör vid
kvistar
rör vid blad

rör vid svar


viskar
varde
bonsai


träden ler
svarandes i kärlek

lyssnar till flodens sånger

grenar porlande

under broar lagda av bromakare


bromästare


bonsai skimrar
så är floden ett träd under


det finns en plats vilken ligger i fullmånens händer. så minns att fullmånen är en moder havande. så minns det silver är det hav är. platsen kan vi säga bär ett namn månsilverdalen. i nätterna av många skimrar denna dal lavendelsilver. detta lugna skimmer, detta helanderena ljus. i månsilverdalen vilar, andas en stillhet. den stillheten går att snudda vid i de stunder en själ stiger in i tomheten. stiger med hela sin ökensjäl in i månsilverdalen. gräset är ett hav av skimrandevit pärlemor blåtonande i skiftningar. gräset är detta gräs med små pärlplymer. det finns gräs med rena strån rena, i bemärkelsen att dessa strån ej bär plymer. i tystnaden kan du höra gräsets stämmor. blommor lever i månsilverdalen alla bär de månljustoner, färger. du kan känna igen dem från dagsljusdalen. här i månsilverdalen andas du dofterna fria utan masker. träden ja det kan du se. träden är silvrandevita stammar är vida rötter. är vida kronor . bär silvervita blad skiftande in i blåtoner kanske mångfaldsfärger. skimrande är en stillhet vari toner kan andas fria. lämnar utrymme till din upplevelse. kanske är de samstämda med rösten. den röst vilken ej slår, ej är gäll, ej är skrikande. den röst vilken tonar in, tonar ut
i månsilverdalen porlar en bäck en å. oh så vacker är detta glittrande vatten. kommen är vattnet ur floden med det långa fallet. det fall ur vilket pärlemormon stiger. en gång kristallberg. här och var är broar lagda till gång över bäcken. broarna är trädgåvor. viskar förklaringar då fotblad rör vid dem. i månsilverdalen vilar, andas en stillhet. den stillheten går att snudda vid i de stunder en själ stiger in i tomheten. stiger med hela sin ökensjäl in i månsilverdalen.
det lever själar här, mestadels kvinnosjälar. männen lever mestadels i solguldsdalen. därav bär träden mest silvrande blad här med inslag av guldblad. silvrande källa. gyllene källa. visst snuddar dessa vid varandra. så är det. snuddar vackermjukt vid varandra. för att de skall känna igen, uppleva varandra, näri de faller, faller in i jordmånens händer. i månsilverdalen finns tempel, du kan se dem avbildade i skrifter från kina, från japan. silverklanger höres i de stunder vindar andas mjukt. i månsilverdalen är stormarna lagda i lä. stormarna har av vana händer, kärlekshänder seglats in i hamn. hindrats har stormarna ej, seglats till har de, därav vaggar stormskeppen lugna.
i en kammare sitter en kvinna. de bar henne till denna dal. det vet hon ej.
hon sitter i ett av templen händerna är fyllda med sorg. en sorg hon vet hon borde ej känna ty allt är väl. hur skall jag orka leva detta vackra liv. livet är ett slutet blad. ådrorna är låsta i kramp. kvinnan älskar livet. hon har tappat sin väg på vägen. kanske for den ut över tröskeln ur hennes förklädesficka. de bar henne hit. det vet hon ej.
och de vilka ser henne. ser henne i jordmånen, ser en kvinna sitta i en stuga vika pappersark på de mest konstfulla sätt. vem har lärt henne. kanske hennes längtan. kanske månsilverdalens snuddande nuddande hand. väggarna i jordedalen har slutits allt tätare om kvinnan. benen bär henne ej längre. ansiktet skymmer hon. hon skymmer sig själv. hon ler stilla. så blir det då man gnagt på väggarna för länge. till och med väggarna tröttnar. ger upp. de vilka passera förbi stugan ser i nattens sken av flimrande lågor en kvinna vilken i flit verkar skriva.
en kvinna viker blad det ser de ej. väggarna är tätt slutna om henne.
det började en gång och så har det blivit hon viker origami. hon har vikt hus marker, städer, tempel, hav, floder, bäckar, träd, blomster, gräs. själars närhet. flockar, frihjordar strövande. vingfolk alla de flygande. hon är, en älskande kvinna.
fingrarna stannar, scarabe, scarabe, jag ser dig rulla klot av förgångenhet. säg mig rullar du också mitt . tyngd är min vilja ej att ge dig ändå giver jag dig tyngd. scarabe stannar i rullandet. tyngd, tyngd ger du mig ej ser du ej klotets rörelse jag vet det du egentligen vet, plåster sätts till läkedom ej till att stelna. kvinnan vet vart scarabe rullar kloten hon andas moderlighetens närvaro, kanske tyngdsläppandet nalkas. därav bar de henne in i månsilverdalen. hon vet det ej.
hon viker världar vackra välkomnande att vandra i och hon vandrar hon dansar hon lever. i gryningens strimma synes papperstranor, synes pappersfjärilar sväva runt stugan. kvinnan sover i bäddens vila, vilar ögonen , dagens röster är så hårda.


kvinnan
sitter i det upplysta

kammaren glöder rörelse


natten
är
släckt


tätt om

stjärnor vakar i skogsdungar


hon viker
världar ur blad

viker sina drömvägar

origami

i gryningen talar hon med vindarna
vandrar in i det viktas