Jag börjar tro att det är nåt fel på mig.

Man kan ju inte gå sönder bara för att man får en komplimang bara sådär. Eller egentligen fick jag ju den inte ens, eftersom jag vägrade ta emot den. Inte ens chans tänkte jag och slöt mig. Tryckte upp barriären och backade tretton steg.

Eller dom där gångerna man skrivit på samma sätt som HAN gjorde. Mitt jävla förbannade ashelvete. Som förstört så mycket för mig och som har fått mig att tvivla på mig själv. Så skriver man något och jag kan direkt dra en parallell. Upp med barriären och backa tio steg.

23 steg längre bort och barriären är fortfarande uppe. Sänker den inte och jag tänker att anfall är bästa försvaret. Panik panik panik, vill inte. Vill, fast nej. Eller kanske, fast ändå inte.

Jag tror jag måste kräkas och backar igen. Avstånd är bra. Allt är bra på avstånd. För nära får ingen gå.