Efter tolv timmar med den ryska överklassen är jag färdig att bli galen. Om och om faller jag i sömn när de knarrat tillräckligt länge. Om och om igen vaknar jag med hörlurarna fyllda av Anna Kareninas beklaganden. Tack och lov kommer Eddie Izzard med posten och istället får jag lov att fylla öronen med Darth Vader, evil ducks and bad dogs.  Skrattet är en välsignelse när minnet tryter, kroppen inte orkar mer än att vara mamma från en soffa och trötthet fyller dagarna. Ja skrattet är en tröst när läkarbesöken avlöser varandra, behandlingarna gör mig sämre och allt jag får veta är att det intet finns att göra. Inte förrän jag vinner doktorn från Familjen Adams i lotto. Som efter att ha fått mitt huvud nästan att sprängas av smärta, säger att det är inget fel på dig. Du behöver bara vila och göra INGENTING så kommer allt blir bra. Ingenting tänker jag. Är du galen? Men går hem och gör som han säger. Långt senare när jag åter är i arbete, när jag inte somnar i en tallrik mat, kan vara samman med många i mer än en timme, orkar vara mamma utanför soffan, minns telefonsamtal och börjat skriva. Så sitter jag gråtig i hans kontor och säger tack. Ett sånt där tack som inte kan rymma allt.