Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Folk har dött för att dom antingen blivit lämnade av sin kärlek eller för att de aldrig upplevt kärlek. För att förhindra dödsfallen så genomgår de en behandling som leder till att förmågan att känna kärlek reduceras, är det korrekt eller ej?


Länge leve kärleken!

Blicka tio år bakåt i tiden och sedan tjugo år framåt i tiden.

På vilket vis kommer dåtiden att skilja sig mellan framtiden? Att vara involverad bland kärleken eller att reducera kärleken, det är den stora frågan.  Nu finns det individer som fortfarande kan fly ifrån sig själva och dess vardag. De har inte valt att fly frivilligt utan det är snarare någon de blivit tvungna till att göra. De har dött för att de mist kärleken som tidigare suttit fast som cement vid deras bara fötter, just vid den tidpunkten så trodde de faktiskt på riktigt att kärleken skulle förbli vid deras sida. De trodde att kärleken skulle förbli harmonisk och att hjärtat alltid skulle slå några extra slag. När de uppsökte läkare på grund av sjukdom så brukade de tala om för honom att deras puls alltid brukar vara högre än den ordinarie pulsfrekvensen. De brukade alltid tala om det för läkaren eftersom att de visste att han förr eller senare skulle ställa frågan, varför pulsfrekvensen är så hög. Efter en tid övergick de extra hjärtslagen till ett tumult, ett tumult i hjärtat och själen. Inte ens hästarna i V75 skulle kunna klara av kalabaliken i hjärtat och själen, det skulle absolut ingen ha kapaciteten till. När pulsen, blodtrycket och pressen stiger så finns det bara en endaste utväg för dem. Dom orkar inte, deras kropp och själ orkar inte och det är just därför de dött.

Det finns de som dött på grund av att de aldrig upplevt kärlek, de har aldrig haft en kärlek som suttit som cement vid deras fötter, de har upplevt det motsatta. Istället har de fallit in i kvicksand som sakta men säkert sätt till så att de utrotats från sin vardag. De har sjunkit in i kvicksand där ingen ens visste om att den fanns. Dom sjönk in i den när de var som mest desperata och det ledde till konsekvenser, dom avled eftersom att kvicksanden slukade upp de och för att den ända känslan dom då upplevt varit hopplöshet.

 

Finns det ketchup så finns det senap. Finns det socker så finns det salt. Finns det svart så finns det vitt. Finns det dag så finns det natt. För det är ju faktiskt så att innan natten kom så fanns det en dag, det fanns en dag som var lika ljus som solen och det fanns en natt som var lika mörk som kol. När det var dag så hade de ju faktiskt kapaciteten till att se in i natten, då kunde de se in i beckmörkret och se vilka odjur, demoner, hinder och allt vad det nu heter, som fanns gömda. Men när de slussades in i beckmörkret så kunde de ju faktiskt inte se någonting, med tiden så hinner ju beckmörkret även bli dominant. Mörkret hinner bli så jäkla dominant att odjur och fällor av alla olika slag träder fram utan att folket får syn på dem. Dom omringar sig runt folket och ser till så att de inte ser någon utväg, tillslut så blir ju människan desperat, den blir det för att vi människor är vana att försvara oss. Stöter vi på en björn i Norrlands skogstrakter så för vårt sinne oss till ett försvarsläge där vi på ett eller annat sätt kan försvara oss på. Är vi inte starka nog att fightas mot en björn så springer vi automatiskt därifrån. Detsamma gäller det när odjuren omringar oss, vi blir så desperata och skräckslagna att hjärtat sätter igång att banka fullt ut, till det inte längre har några krafter kvar alls och kollapsar. Därför är det så himla viktigt att faktiskt våga kika in i mörkret när man står stadigt med bägge fötter på den ljusa sidan. Det kan kännas hur fasansfullt som helst men just det, att våga, är det som faktiskt räddar oss från att hamna i mörkrets onda famn.

 

När vi upplever kärleken så kan vi bli hur förtrollade och upprymda som helst, att vi till och med blir blinda. Vi blir blinda för det onda och allt som står framför oss, vi kan inte ens se kärleken. Det ända välfungerande sinne som vi då har tillgång till är att känna. Vi kan känna det onda, det goda men det som vi framför allt kan känna är kärleken. Nyckeln till ens framtid är att blicka fram och känna efter hur vi kan faktiskt kan göra.

Jag kan lyssna till mina nära och på så sätt ta in och bearbeta deras åsikter. Vad tycker de egentligen om min kärlek? Hur kan de hjälpa mig? Det är värt att lyssna på sina nära för i grund och botten så är det ju faktiskt tack vare dem som jag står där jag befinner mig idag. Enligt mig så är det uppenbart att familj och vänner kommer i första hand, inte tänker jag låta en kärlek dominera över mig. För dominerar den över mig så kommer ju den även att drabba mina nära vare sig jag vill det eller inte. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger mina nära försöker tala om för mig att kärleken inte kommer att nå dem, för jag vet att den kommer att göra det. Ett oväder kommer inte bara att nå mig, det kommer även att nå alla i min omgivning, frågan är bara hur länge ovädret kommer att vara.

 Det är de som man växt upp med och som ständigt stått vid ens sida som haft den stora uppgiften – att se till så att man förblir samma människa man varit från första början. Jag har hört talas om människor som behandlats just för att motverka kärleken, det är en behandling som leder till att man mister förmågan att känna kärlek och omsorg. Människor genomgår denna behandling för att inte avlida, som så många andra gjort, för att de antingen mist eller aldrig upplevt kärlek. Att genomgå en behandling är endast dumt och idiotiskt, man är riktigt korkad i huvudet om man genomgår behandlingen. Vad är det för människor som genomgår behandlingen för att reducera kärleken? Det kommer vi ju knappast må bättre av. Om man nu låter sig behandlas, hur är det då möjligt att vi ska kunna känna värme och stöd från vår omgivning? På sikt, låt oss säga om cirka tjugo år, så kommer vi ju att förvandlas till psykopater och bete oss som psykfall, som inte kan känna någon sorts av empati. Vi kan förhindra dödsfallen men vi kommer att vara med om dem oavsett vilka handlingar vi än beslutar oss för att genomföra.  

 

Kärlek är att vara medmänniska, att finnas där för någon, att vara förstående, att förmedla fina ord till varandra. Kärlek är det där lilla extra som gör skillnad och det är det lilla som oftast påverkar oss mest av allt. Vi blir glada när vi får gåvor men det finns faktiskt ingenting som kan göra oss gladare än att få komplimanger från varandra, det är orden som gör skillnad. Detsamma gäller när vi ser bilder, vad kan vi göra med en bild? Visst kan vi se och blicka tillbaka på hur det var då, men när vi får en text som ska läsas så blir det mer känslosammare och mer intressantare. I en text som endast består utav ord, kan vi få plats med mer kärlek och omtanke än vad en bild någonsin skulle kunna förmedla. Vad skulle vi göra utan kärleken? Kärlek handlar inte bara om att bli kär, kärlek är vår familj och vänner. Mänskligheten skulle inte excitera om det inte vore för kärlek. Kärlek är det starkaste man kan känna och något av få saker som kan väcka så många känslor på en och samma gång. Låt kärleken ha en anknytning till mänskligheten, låt oss genomgå de motgångar som kärleken medför. Vi är i behov av motgångar, det är de som gör oss starkare.

Vi blir starkare för varje storm vi bestämmer oss att gå emot, ingenting är rättvist. Tänk om allt vore rättvist? Då skulle vi ju inte ha någon aning om vad en kamp var och det är just kamperna och stormarna, som vi beslutar oss för att gå emot, som lyfter oss upp till det bättre.




Övriga genrer (Essä/Recension) av Nollfasader
Läst 257 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2014-05-29 00:58



Bookmark and Share


    Inteheltmed
Jag vill gå igenom en behandling för att reducera bort kärleken. Att bli ljummen, grå och mittemellan. Vi bor ju i landet lagom, jag vill vara lagom, känna lagom och synas lagom. Jag vill till och med att känslorna som närmar sig kärlek bara ska vara ljumna, och alldeles sådär lagom.

2014-05-31

  Larz Gustafsson VIP
Gud är kärleken och Han har skapat oss. Utan Honom blir det aldrig bättre.
2014-05-29
  > Nästa text
< Föregående

Nollfasader