Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Kanske ganska långt, men det får vara så nu.


Flickan som drack svart kaffe


Ett fik är en plats där människor möts. Där de återupptar kontakten, blir förälskade eller skvallrar om chefens affär med den tjugo år yngre sekreteraren och att hon får bättre betalt än de som faktiskt jobbar. Där vissa slår sig ner för att bara vara i fred, läsa tidningen och dricka en latte eller vad man nu har lust att hälla i sig, medans man njuter av lite ensamhet bland ett dussin människor, i ett litet ställe där luften är tät och varm och rökhörnet alldeles för nära de ickerökande. Jag är en sådan där ensamvarg. Min favoritsysselsättning en sådan här fredagseftermiddag, när jag slutar tidigt på jobbet och inte har någon lust att gå hem, är att vandra genom staden och leta efter ett fik som jag aldrig har varit i, ibland hittar jag ett, ibland blir jag tvungen att ta ett där jag redan har varit hundratals gånger. Oftast får jag nöja mig med det sista alternativet men idag har jag tur. Att sitta och iaktta människorna, är fredags -favoritsysselsättning nummer två. Jag är ingen stalker. Jag observerar. Idag ser jag sju personer som är utspridda vid fyra bord. Vid det ena bordet precis vid fönstret sitter fyra turkiska väninnor och är djupt försjunkna i ett samtal, standard. Lite längre bort vid ett annat bord ser ett gammalt par aningen obekväma ut och kastar irriterade blickar på varandra och i rökhörnet har en lång och mager kvinna placerat sitt beniga bak på en stol med en cigg hängande ur den alltför rödmålade munnen. Och jag, såklart. Jag sitter på en plats där jag har god utsikt med en bok framför mig på det lilla glasbordet – även om andra människor är intressanta, kan de bli tråkiga efter ett tag. Boken behövs dock inte idag, eftersom min uppmärksamhet ända sedan jag har slagit mig ner har dragits till en person som ingen här inne kan undvika. Servitrisen. Hon är stor, alltså riktigt stor, hennes kläder är svettiga och flottiga under det ännu smutsigare förklädet och varje gång hon tvingas tänka, kliar hon sitt mustasch. Dessutom är hon otrevlig. Man kan ju tycka att sådana människor säkert är snälla och har ett gott hjärta men så fort jag såg henne, tänkte jag att detta förmodligen inte kommer sluta så väl. Att iaktta henne är mycket intressant. Hur hon föraktfullt ser ner på de turkiska, unga kvinnorna och så otrevligt som möjligt slänger ner deras beställningar på bordet. Jag har aldrig sett någon som henne förut. Ju hemskare och otrevligare hon är mot väninnorna, desto vänligare är hon mot det äldre paret och kvinnan med de prostitutionsliknande läpparna. Efter en väldigt lång stund står hon även vid mitt bord och ger mig en äcklad blick, förmodligen är min hy för gul och mitt hår för svart för hennes smak. För en sekund fastnar jag med blicken på hennes mustasch och funderar över hur en människa kan bli så som hon. Jag har ju tur att jag inte är svart i alla fall, då skulle hon förmodligen slänga lite gift i kaffet som jag ska beställa. Snabbt och med ett påtvingat leende på läpparna beställer jag och hon vänder sig om med ett duns och vaggar därifrån. Ett är säkert, min aptit har precis slängt igen dörren bakom sig och flyr härifrån. Jag stannar på grund av att min nyfikenhet har väckts samtidigt som lusten på kaffe sa adjö. Det ska bli intressant att se hur det hela slutar. En tanke slår mig. Hur kan någon som hon få jobb här överhuvudtaget? Är det inte meningen att en servitris är trevlig och sprider glädje omkring sig? Och vad som är mycket viktigare, måste inte en servitris vara fräsch? Jag funderar starkt på att lägga ner min äventyrliga fredagsaktivitet framöver och helt enkelt gå till mitt favoritfik där jag känner mig trygg och välkommen och där alla som har att göra med gästerna är vänliga oavsett hur de nu ser ut. Tiden går och går men inget kaffe ställs på mitt bord. Kvinnan i rökhörnet har tänt sin tionde cigarett – så känns det i alla fall. Hennes lungor är förmodligen så svarta att de redan har börjat ruttna bort. En femhundring på att hon kommer dö av lungcancer. Människor är intressanta och konstiga. Ibland vill jag bara vara en liten fågel som slipper undan allt det här och vars enda problem är att överleva vintern och att inte bli uppäten av katten. Nu dyker mitt livs katt upp igen med en halvfull kopp kaffe och ställer barskt ner den framför mig, mumlar någonting som jag helst inte vill veta vad det är och försvinner. Beställt hade jag en stor kopp och får en liten som bara är halvfull och nej, jag ska absolut inte dricka den, risken är stor att hon även har spottat i den och då hon säkert aldrig borstar tänderna av hennes leende – hon log mot cigarettkvinnan förut – att döma är hennes saliv mer ovårdad än kläderna som täcker den enorma kroppen. Mina funderingar avbryts utav att glasdörren öppnas och går igen och en flicka kliver in. Jag håller omedvetet andan och följer henne med blicken när hon rak i ryggen, huvudet högt och med ett vackert leende som skulle få vem som helst att känna sig underbar slår sig ner vid ett ledigt bord. Ont anande stirrar jag på henne och skakar långsamt på huvudet. Hennes hy är nästan lika mörk som drycken framför mig. Katten som för en stund sedan försvann visar sig nu igen, stannar och glor argt på den nya gästen. I hennes huvud finns i just den här sekunden säkert saker som ingen gärna vill ha reda på. I hennes ögon ser jag tvekan som snabbt förvandlas till frustration och sedan stampar hon fram till flickan som vänligt tittar upp på katten. Hon vet. Flickan visste från första början vad som skulle hända och ända flög den lilla, svarta fågeln in i det här fiket den här fredagseftermiddagen för att möta katten. För att se hat breda ut sig i kattens ansikte.

- Beställning? Spottar servitrisen nedlåtande.
- En liten kopp kaffe tack, ler flickan självsäkert och till min förvåning fortfarande så välvillig att servitrisen blir grön i ansiktet.
- Mjölk eller socker? Hon lägger lite extra betoning på mjölk, för att det är vitt, för att det är normalt och för att hon gillar att låta förolämpande och äcklig.
- Nej, bara svart tack.

Och den svarta flickan som dricker svart kaffe ler brett.




Övriga genrer av EmmaK
Läst 321 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2014-06-06 14:28



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

EmmaK
EmmaK