Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Varför ordet ficktjuven är avdelat framgår av texten nedanför, så det är alltså inte en vanlig särskrivning. Utan en mer välbetänkt. **betyder att texten är full av hål. *betyder att texten är skriven i ett enda sjok.


Fick tjuven*





Jag har känt några tjuvar under årens lopp. Inte för att jag rörde mig i speciella kretsar, utan mera av slump än något annat. Jag har inte haft för vana att söka mig till skumma typer eller platser, utan det har bara kommit i min väg så satt säga utan att påtagligt blanda in min egen person i själva tjuveriet. En gång råkade jag på en ficktjuv som stal plånböcker och en del annat han kom över. En annan stal böcker, en tredje sysslade med att sälja tjuvgods, en fjärde... ja, det var väl ett dussin jämt nu när jag tänker efter. De hade alla litet olika födkrokar om man säger så. I vilket fall har det nu blivit dags att berätta om en ficktjuv som stal plånböcker. När han inte var på sitt jobb så jobbade han på fritiden med att stjäla just plånböcker, även om hans vanliga jobb också det innebar goda möjligheter till förtjänster av sådan sort att förtjäna en och annan hacka på det hela. Att stjäla plånböcker är eller kan vara en svår sak. Det finns flera olika sorters stöld när det kommer till just börsar. En av dem är att stjäla ur handväskor, en annan att vittja upphängd rockar och jackor, en tredje är att snatta ur folks fickor då de står eller går, en fjärde är att 'hitta' gods som glömts kvar på någon plats som ett bord, en stol et cetera. Det finns alltså många sätt att tillägna sig byte. Just den person jag tänker på då jag skriver det här var en manisk spelare och det var vid roulettebordet jag lärde känna honom. Jag är en inte helt oäven spelare själv, även om man väl får säga att det handlar en hel del om tur. Men även om skicklighet, en viss planering på olika plan. Dels skall man redan från början avsätta en summa att spela för. Den skall inte överskridas. Har man förlorat sin slant skall man genast lämna lokalen för att sedan inte återvända inom överskådlig tid. Gör man inte på det viset så blir man lätt en manisk spelare, dessvärre. En manisk spelare går inte till rouletteborden för att vinna utan för att förlora, hur konstigt det än kan låta. Man spelar och vinner litet, spelar litet mera och förlorar med tiden alltsammans. Det är vanligt att försöka vinna tillbaka den förlorade summan. Dessvärre är det svårt med tanke på att man då utvecklar en sorts febrigt spelande, vilket sker utan självkontroll. Det är bara en planerande spelare med nerverna under kontroll som kan tänkas vinna i längden. Man har en summa att spela för, låt säga hundra eller två hundra kronor. Mer än så är vanskligt att växla in. Så fort man står femtio procent på plus, eller mer, då är det dags att sluta. Ju längre man dröjer vid bordet ju mindre säkert att gå därifrån med något alls annat än en minuspost. För att förhindra att man blir en vanespelare skall man ha metod i sitt spelande. Man skall veta hur man skall satsa redan innan man kommer och när man går skall man låta det gå en vecka eller hellre en månad innan man återvänder till bordet. En sådan plats som en restaurang, ett hotell, en pub, där det finns spel. Det är bra jaktmarker för en ficktjuv. Samtidigt måste man vara diskret. Det finns flera metoder. Dels kan man vara en eller flera i maskopi med varandra. Men är man ett sällskap om två eller tre så väcker man kanske också uppmärksamhet och det vill man ju inte. Ett annat sätt är att vara ensam och då slå sig i slang tillfälligt med sitt offer, man kan fråga vad klockan är och så samtidigt se till att tillskansa sig plånboken med viss fingerfärdighet, oavsett det åtråvärda bytet befinner sig i kavajen eller bakfickan. Distraktion är en bra metod. Man kan börja prata med en individ och så plötsligt bjuda på ett glas. Då bjuder personen ofta igen och så får man se vart bytet tar vägen efter betalning. Nu är det här ingen bruksanvisning av hur man bär sig åt. Det är nämligen rätt vanskligt att vara ficktjuv. Man kan åka dit. En hel del tjuvar visar på en sådan statistik genom att de jobbar tills de åker fast. Antingen för att polisen blandas in i saken eller för att den bestulne tar saken i egna händer. Att åka dit behöver ju inte alltid betyda att man hamnar i arresten. Man kanske får sota på annat sätt istället. Dessa sätt väljer jag att förbise här, emedan de kan verka lätt otrevliga att beskriva. Att vara ficktjuv har sina sidor har jag under årens lopp fått veta. Fast det finns faktiskt en annan sida av saken också. Det är bedrägeriet. Det vill säga att bli bestulen utan att varken tjuven eller plånboken är inblandad i saken. Annat än i teorin. Man kan förstås ha tappat eller förlagt sina värdesaker och då anmäler man saken till polisen. Som skriver rapport, och så kontaktar man sitt försäkringsbolag om man nu har ett och det har man om man har bostad. Den som har bostad är mer eller mindre skyldig att försäkra sig mot brand, vattenskada, inbrott och så vidare. Då ingår hemförsäkringens skydd mot att råka göra sig av med saker av misstag. Så där finns det ibland en liten slant att hämta. För den som är litet mera snillrik finns det andra sätt att, som inte tipsas om här, försäkra sig om pengar vid förlust av föremål och i första hand pengar som dessa föremål kanske innehöll, som exempelvis en börs. Men nu har jag delvis kommit en smula ut i periferin. Den här mannen jag tänkte berätta en smula om var en spenslig och välklädd person, rätt kort dessutom. Var väl kanske en och sjuttiosju i strumplästen och kan väl ha vägt en sjuttio kilo som mest. Ja, jag är inte skräddare så jag vet ju inte exakt och jag frågade inte heller, så det är snarare en gissning än sann återgivning. Han har numera tagit ned skylten så det lönar sig inte att spana efter honom. Jag vet inte vad han dog av men det var nog inte så att han söp ihjäl sig vad jag kan förstå. Han drack aldrig annat än till nöds. Det var en lättpratad trevlig gosse, men ibland pratade han väl mycket. Ville berätta om sitt liv för den som orkade höra på. Han var född någonstans i närheten av Landskrona, har jag för mig. Sedan flyttade familjen runt i Sverige beroende av jobbsituationen för hans far. Det var säkert en spännande tid och uppväxt som dock inte medförde att han någonsin skaffade sig vänner för någon längre tid. Men vänner är nu en gång ett flyktigt släkte i sig och då kanske han inte missade så mycket, det är en högst osäker faktor. Han hamnade i Norrland ett par år och for hit som dit mellan olika städer, sedan ner till Göteborg i någon veva innan han till slut hamnade i Stockholm och förväntades skaffa jobb, bostad och kanske även familj. Jag vet att han hade en förfärlig massa jobb och ibland fler än ett samtidigt. Men av familj blev det inte så mycket. Han hade visst ungar här som där i staden men gift blev han aldrig. Man kan väl säga att då och då hände det att han mycket väl kunde leva mer eller mindre stadgat och säkert i perioder levde så, då kvinnan ifråga vann tjuven och spelandet fick göra en paus. Men så började det dra i spelnerven igen och så var det mer eller mindre kört igen. Ibland vinner alltså kärleken över nomadlivet, och ibland vinner speldjävulen. Det var förstås ett ensligt liv, fast eftersom han såg så fager och hade ledsna hundögon var det aldrig något problem med tjejer. Han sågs aldrig öppet med dem, men han bodde hos dem här som där, för han kunde på grund av spelandet inte betala hyra för egen lya. Det var ju också så att han då han haft lägenhet i stort sett aldrig var hemma. När han inte jobbade lagligt så jobbade han olagligt och vice versa. De flesta tjuvar jag känt har varit rätt spensligt byggda, även om en eller annan försökt lyfta eller bygga sig en smula. Men smala har de alla varit och det är förstås en bra start att hålla sig i form om man måste kunna få fart på benen och lägga på en rem. En del tjuvar jobbar både som tjuvar, handräckning hos hälare och hälare själva. Det är alltså bra att vara mångsidig. Annat är det med resten av befolkningen är tjuvar bara på deltid. De som tar tillfället i akt, snarare än har en sorts plan för sitt snattande, och då finns där alla de sorter. Deltidstjuvandet kräver inte så mycket av smidighet, även om det är en fördel. Ja, den här herrn då. Honom mötte jag alltså några kvällar vid spelborden. Jag spelade själv hyggligt sporadiskt, men vart jag än tog mig så nog kunde man räkna med att han var där eller just varit där, kanske räknades med att komma dit. För på en enda kväll kunde han hinna med fyra eller fem ställen, dit han gick för att spela. Ja, och för att stjäla förstås. När det är få spelare i farten så blir det spel, senare när det blir viss trängsel då tar jobbet över. Så för att fördriva tiden fram tills det är dags kan man sitta och prata skit med croupieren eller någon annan olycksfågel, broder och dito. På den tiden då man fick röka i restaurangen var det också fullt av askfat överallt och ölglas. Stop, om man så vill. Men de flesta av glasen var höga och smala. Stop är ju breda rackare och mer svårplacerade kring spelborden. Grabben jag talar om då och då, var som sagt smord i käften och kunde berätta om allt och ingenting särskilt. Han hade huvudet på skaft och kunde litet av varje om saker och ting. Höll sig a jour om tjuvandet men även om andra saker. Fast politik eller religion pratade han dock aldrig och ville inte höra andra prata om heller. Men om att åka på semester. Han hade varit i Monte Carlo och en del andra platser. Men där var det farligt att utöva ficktjuveriet, så han hade faktiskt varit på just semester, men någon av sina kvinnor. De bjöd på resan och han bjöd dem sitt välklädda och stiliga sällskap. Vilket säkert gjorde sitt till i behov av att visa upp sin status. Han saknade sitt ringfinger på vänster hand, det var av ner till innersta leden. Han berättade aldrig om varför, så det kan ha hänt precis när som helst naturligtvis. Fast det gjorde att han måste bära en eventuell ring på höger hand, som vore han singel. Dessutom hade han en sådan där liten glugg mellan framtänderna och ibland då han log liknade han en råtta tyckte jag nog, men det var ingenting jag sade till honom. Vill man hålla sig väl med folk skall man inte anmärka på deras utseenden. Verkligen inte. Det är ju ändå gott om folk som har sina skavanker menar jag. I alla fall så såg jag allt mindre av honom under årens lopp och så var det med många tillfälliga bekantskaper jag gjorde. En dag då jag av en slump träffade en speciallärare jag känt i många år, fick jag veta att Rickard var död. Han berättade inom om hur det gått till, bara att grabben inte fanns längre. Då var han som sagt inte den enda som trillat av pinn. Där fanns George, finkan, greken, tysken, Lukas och så då Tommy förstås, som finns med i en annan av mina mer eller mindre sanna berättelser. Håll dig ifrån tjuveriet om du kan, det är inte ett liv för en människa som vill ha sina själsförmögenheter i behåll.




Prosa (Fabel/Saga) av lodjuret/seglare VIP
Läst 241 gånger
Publicerad 2014-06-18 19:18



Bookmark and Share


  Ewa-Britt Nilson VIP
Tjuvar i en
fart som på
rakan nästan så
man i läsning tappar
hakan inte tycks de
ha kommit åt mycket
inte ens ett lakan!
2014-06-18
  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP