Hon vet ingenting om honom, den, det. Ett foster, ingen människa, inget personnummer, men som ändå har fingrar, tår och ett hjärta som inte hunnit slå många slag. Hon väljer trots allt att kalla honom för han. För han hade redan ett rum som hon fyllt med en säng, några leksaker och den där gula sparkdräkten med solrosor på, som hans mormor köpt när hon fick veta att han skulle komma.
Hur säger man farväl till någon som inte funnits? Någon som aldrig sett solens sken, dansat, sprungit, skrattat. Någon som aldrig sett färger, lärt sig prata eller älskat.
Men han skulle få fingernaglar och hår. Kanske skulle han ärva hennes blonda svall och sin pappas kastanjebruna ögon. Kanske hade han spelat fotboll och sjungit som en näktergal i en kör. Han kanske skulle intressera sig för litteratur och skriva en bok eller kanske plugga på universitet till civilingenjör.
Hon slår till den vita barnsängen fylld med kuddar formade som moln och blodet från knogarna lämnar fula röda fläckar. Hon skulle karva in hans namn på sänggaveln, men han hann aldrig få något. Inget namn, bara han. Hon tar fram en kniv och karvar in ”DU” i träet samtidigt som hon viskar: ”Du må aldrig ha funnits på papper, men för mig fanns du och kommer alltid att finnas. Jag vet ingenting om dig, din ögonfärg eller vem du skulle bli. Men en sak vet jag och det är att jag skulle älskat dig gränslöst.”