Jag fann henne vid gläntan, halvt lutandes mot en trädstam. Tunikan hon bar var dränkt i mörker helt igenom och jag visste direkt.
Hon log emot mig och i precis det ögonblicket, då våra blickar möttes så krossade hon hela min värld. Hela mitt allt smulade hon sönder, med en blick, ett leende. Jag försökte le tillbaka, men kunde inte. Smärtan i hennes glasartade ögon, tog ifrån mig precis all kraft och förmåga.

Det finns en sådan obeskrivlig tomhet, en som växer sig fram när vi vet, men inte kan acceptera, eller förstå.

Adieu, mon ami. Farväl.

Aldrig mer skall du le mot mig, aldrig mer skall jag skåda dig. Men ändock kommer jag önska dig lycka till. Ändock kommer jag hälsa, med darrande röst och skälvande hjärta; på återseende.

Dina ögon kommer att möta mina och vi kommer att veta. Vi båda kommer att veta, men vi båda skall förneka och låtsas. En sista lögn. En av tusentals lögner vi för varandra förtäljt. Ändock en lögn som skall skilja sig från dem alla, just i dess syfte. I syftet att faktiskt trösta och hela, istället för att skada och såra.

Du är matt. Vi älskade på lånad tid och nu är vår tid över. Jag vänder mig om och lämnar dig. Raskt marscherande bort ifrån det som en gång var mitt liv. Bakom mig, hör jag hur du tappar orken. Jag hör hur du rullar nedför den lilla kullen trädstammen står uppå. Jag känner inte längre. Benen bär, men det är ej jag som styr dem. Synen berövas mig och allt försvinner i dimma när tårarna gästar mina ögon.

Jag hör hur du suckar till, ett sista farväl då din kropp skiljs från din själ.

Du upphör. Och jag, börjar sakta tyna.