~

han ger blomster
som får dig att vakna
med vallmo
som får dig att sova

han slutar aldrig lyssna
med en röst som aldrig slutar tala

han har ett hjärta som sjunger

'vill ni skada mig

så ger jag er

alla mina svar'

~

det kan vara röken
eller tankarna

avsaknaden
av drömmar

som skapar en ständig ström
av fantasier

som viskar, tyst

och sömnlöst nystas jag upp
under dessa nätter
där jag saknar
trådar till stjärnorna
och kontakt med människorna
ensamheten känns evig
där de jag håller hårt i mitt hjärta
glittrar som stjärnkonstellationer

onåbara

men jag sträcker mig ändå mot
handen mot handen
kall mot spegeln

och jag betraktar min kropp

som att bevittna en 32 år lång fråga

när ska jag börja leva

frågan
både lyfter
och sänker mig

håller mig fast där jag står

och tiden
går

runt

min kropp är en satellit

av kött och blod

som ska bära mina tankar

bakåt, framåt
någonstans där de vill stanna kvar

men jag längtar inte tillbaka eller framåt

jag vill inte vara nu


jag ser mig själv i spegeln

vad jag är
vad jag vill bli

bakom ögonen

samma tankar som cirkulerar runt

samma brist på kraft

att bryta mönster
att byta liv

jag ser bara svagheten

evigheten

i mörkret bakom ögonlocken
ligger ögonen aldrig still
synapserna fortsätter tala
till alla röster i huvudet

det blir ingen dröm
bara någon droppe
av en dvala

en sekund av lugn

innan

jag tänker på ögonblick
i tiden
som står still

som när fräknarna
på vår hud
blev oändliga

stjärnsystem att utforska

att kyssa

det är ett minne att det finns
något annat

men om känslor är eviga
ska man då falla
ner i mörkret

och använda alla tillåtna
och otillåtna medel

för att nå

slutet av flaskan
in i väggen
botten av brunnen
fuktig jord under huden
längs en soffa
utslagen mot marken
asfalten under

en ljusskärva ovanför av blå

en sång för hjärtat

håll om oss
se rakt in i vårt mörker
se oss och det som vi inte längre kan se

det som brinner

en syn

att det finns något annat

men avståndet mellan oss
är bara så långt
som min längtan
sträcker sig

mina känslor når ändå aldrig dit i tid

de stannar vid en reflektion
en spegelbild
i mörkret

och min hand mot en kall yta

så jag tänker att ingenting i isolering
har något värde

och jag tänker på alla mina ensamma ögonblick
som kunde ha delats med någon

som kunde ha betytt

men som valdes bort av andra
eller kastades
slösades
bort av mig

och så tänker jag på alla dom andra
dom som jag

som är ensamma just nu

kanske hela tiden

kanske för alltid


alla dessa ögonblick
som aldrig betyder något

som aldrig kom att bli

~

jag har blomster
som får mig att vakna
med vallmo
som får mig att sova

jag har en röst som aldrig slutar tala
och jag kommer aldrig att sluta lyssna

det är mitt hjärta som sjunger

'vill du älska mig

så ger jag dig

allt jag har'