Ha, slå mig på knäna så bena går rakt av. Jag tänker på ’Malena som slog av sig bena’, en av sagorna min farfar berättade för oss kusiner när vi var små, tyvärr kommer jag inte ihåg hur den var i sin helhet. Det gör jag däremot med sagan om ’Lars i Lilltorpet och jätten’, det var en saga av rang om hur en liten pojke lurade en urstark jätte, med ost dränkt i stendamm och en fågel och ett knivsnitt i ränseln som jätten trodde var hans mage. Det var avgörande i berättelsen. Hur jätten skar sin mage för att kunna äta mer när Lars, (eller var det Lill-Lars han hette, jag blir plötsligt osäker,) hade skurit upp sin ’mage’ för att sleva in mer gröt. Nå, vad har nu detta med mig att göra, eller hur jag lever för den delen. Åh, jag skulle säga att den berättartradition som min farfar göt in under ina barndomsår har varit helt avgörande för hur jag älskar att höra berättelser, sanna eller uppdiktade. Och att berätta.

Jag hade förmånen att växa upp i ett arbetarhem med litteratur, från ’Bra Böcker’ förvisso, men innan jag hade fyllt fjorton hade jag läst mer skönlitteratur och lexikonuppslag än mertalet av mina jämnåriga. På söndagarna hade vi alltid tävling om frågorna med poäng från fem ner till ett i aftonbladet vars namn jag glömt. Men jag glömmer aldrig hur jag brukade vilja bli frågeläsare för att undgå skammen att bli klådd av syster och far, mamma var aldrig med, även om jag nu inser att hon hade kunnat minst lika väl som far och syster. Så kom jag mig att säga att jag var så oallmänbildad, fast jag nu egentligen vet att det inte är sant. För att vara en arbetarunge kunde jag nog mer än många i min ’klass’ och även i de ’högre’ klasserna. Det bär mig emot att skriva om klasstillhörighet, men du ser, det är vikigt för förståelsen, för perspektivet. När jag började på högskolan var jag en delmängd i de fyra procent som hade arbetarbakgrund. Det tar tid att förändra ett samhälle.

Slå mig på bena, tänker jag och så minns jag att berättelsen hette ’Gnälliga Malena som slog av sig bena’ och fortsätter gräva i minnet av just den berättelsen. Jag ångrar att jag inte spelade in någon berättelse som farfar med skön inlevelse berättade när jag var liten. Kanske, eller jag vet svaret, inte kanske utan just därför, för att han hade brutit nacken innan jag föddes, när han föll från ett lastbilsflak, hade han tiden att sitta med oss barnbarn, timmar och åter timmar. Det tröttade aldrig honom. Inte heller kunde man se någon bitterhet i den olycka han hamnat i som gjorde honom nästan helt förlamad från midjan och ner. Hur han gick med sina käppar har alltid förundrat mig. Jag tror han gick på viljekraft. Ibland önskar jag mig den kraft han hade. Och kanske är det så att jag har den. Kraften.

Jag drar mjukt mina händer på låren och vill inte utmana ett slag. Lyssnar på Iggy Pops ’The Passanger’ och vet att jag är en resenär i detta livet. Jag kan varken utmana eller sona. Det gör mig mjuk i sinnet och det är detta jag är. Vill du följa så får du.