I min hand håller jag en betraktelse av den stilla höstnatten
Den som sveper in när vi minst anar
Allt det som för några timmar sedan satte fartstreck i våra synfält
Ångande tåg med härjande själar
Vardagens energiförsörjare
har stilla vallats in i molnens bräckliga dimma

På stans huvudgata råder mörker
Det svarta har raserat de hus, de fabriker och de gestalter
Som dag efter dag, år efter år får min stad att bara finnas

Jag kan ändock betrakta de egenheter som utspelar sig i min stads andra värld
För längs med trottoarerna har man låtit rusta upp gatlyktor
Ni vet, sådana där svarta, krokiga gatlyktor som varje dansk landsbygdsidyll har låtit resa
Ljuset från lyktorna är inte skarpt
Det lägger sig som ett behagligt gulaktigt skimmer över natten
Precis så att jag kan beskåda vad som rör sig på gatorna
Denna natt då ni alla trodde att sängen var varje människas hemvist

I en rask takt ser jag en liten pojke komma springandes hem från läkaren
Han har ett sår som inte läker
I morgon kan ni betrakta honom igen
för han är återkommande

Några minuter går och första akten har slutförts

En kvinna dyker plötsligt upp
Mörkret gör att jag inte kan se hur långt eller hur länge hon har vandrat
Hon har varit på Ica och köpt munvatten
Hon behöver munvattnet för att skölja bort smaken av sperman
som hon sugit i sig från sju brunstiga män
Även gårdagens rester gör sig tillkänna

När dekadensen har lagt sig vågar den ängsliga småbarnsmamman sig fram
Hon ska hämta sina barn på nattdagiset men vågar inte knacka på dörren
Rädslan finns där för att barnen har det bättre i mörkret
Ängsligt travar hon vidare
När lyktorna inte längre står installerade försvinner hon
som om hon aldrig hade vandrat på den slitna asfalterade gatan

Andra akten slutar

En gammal fiskare i ett mörkgrönt regnställ går runt med en flaska Explorer i handen
Ur jackfickan sticker ett fotografi fram
Det föreställer en liten flicka i vit-prickig klänning med blont hår och en tappad framtand
taget hos en fotograf
Han rör sig oroligt fram och tillbaka
Vinden fläker upp hans jacka och fotografiet låter sig fara i väg
Det har gått fyra år sedan han träffade sitt barnbarn
Han vill men han vågar inte
Fram och tillbaka
Stannar upp och tänker
Står stilla en kort stund
Innan han fortsätter i den riktning vi inte vet vart den leder
I morgon kommer han komma tillbaka
och leta efter fotografiet

Fyra ungdomar som inte har annat än ilska inom sig
Som inte har fått det andra jämnåriga får med sig hemifrån
En av dem får sådant han kunde vara utan
Kommer halvspringandes på den behagligt upplysta gatan
De ler, men det är inte glädje jag ser i deras brinnande ögon
De pratar högljutt ihop sig
Väljer strategiskt ut varsin lyktstolpe
Tar sats med sina kängor och sparkar
Sparkar ut all världens ilska

Det blir mörkt
Jag kan inte längre se min hand, inga konturer
Allt blir svart
Men det var det nästan innan också
Innan då lyktstolparna gav scenen rekvisita