ekoandning
jag ser
ett barn
en haltande kvinna
hon haltar svårt
syrsorna
i höstäng
rör vid åkervinda
vindor
rör vid tistlarna
tistlarnas violetta
dyningar
skymning
barnet förtäljer den gamla kvinnan
molnens färder
taken
ropar in i vindarna
taken
åser
åsarna
solen tager moln i händer
följer kornsåddens
vallmodröm
blåklint dansar
i månstrimmans händer
ett följe
följet
smitt ur skönhets seende
jag klättrar upp på taken
kastar mig
handlöst
ut
tolv våningar
den trettonde
lyfter mig
i en fläkt av vind
en pust
en by
jag landar i hassellunden
jag har vandrat över stigar
vad är detta över
vad är detta mellan
vad är detta under
under kanske är dina ögon fyllda av förundran
kanske är droppen vilken gnistrar näri solen rör dess livspuls
vad är existentiell melankoli
är det en stund av begrundan
är det valarnas sånger
är det jordens sånger
är det tyngden
och
vad är tyngden
är det rötternas utbredda vingar
är det dina händer vilande i knäet
är det dina fingrar utbredda
är det kaffekvarnen
vilken mal
arom
är det tyngden i degen vilken jäser
vilken knådades av händer i bagarstugan där vid forsens närhet
där i närheten av elden
degen vilken kom ur fälten
ur en hand sådd
ur sol vind måne hav marker
livsbörd
spirande
är varje korn en stjärna ett frö
är
är
vad
och kornen bars till kvarnen i förklädes mjuka vagga
maldes av stenar
stenar komna ur hav ur berg
ur klippor
rörda av
hjälp mig att mala dessa korn
och stenarna cirklade
cirklade
lugn
och kornen maldes
hennes händer pudrades vita
blygt slog hon ned blicken
detta blyga
sedesamhet
stolt såg hon sina övade stigar
hon med mandelögon
med sidenskimmer
med nätta
steg
steg hon över tröskeln
luften vibrerar floden forsar
mjukt böjer hon sig
in över det klara
rena vattnet
viskar
får jag lov
vattnet stiger i skålen
skålen med mjöl
stenen skänker ett korn salt
biet en droppe honung
hon knådar brödet
molnen skrider
elden brinner glöd i bakugnen
hon gräddar bröd
doften ringlar
slingrar
bjuder
in
barnen skuttar
ned över
bärs av mossa
doft av ljung
lingon kisar
blåbär ler
rönnen bär röda bär
landar
vid bordet
vid den utbredda markduken
hon vävde duken i vinterkammarens glöd
smör glänsande kärnad
lugn frid
han kommer ur skogen
kärleksansikten möter
en stund av stillhet
en stund av
närhet
över mellan genom
i
tacksamhet tager jag emot
och allt detta viskar
i tacksamhet tager vi emot
i tacksamhet skänker vi
och detta tacksamhet
är
hjärtats vilja
ej slagen ej inbränd
fri
fri
öppnas templets förlåt
jag har vandrat över stigar
lagda till mitt liv
stigar
insvepta i så tät dimma
jag kunde ej taga mig genom
ej igenom
stigarna jag vandrade över
andades ofta träsk
kärr med sjunken
vilka drog ned
händer höll mig ovan ytan
och jag kunde ej låta bli att viska
varför
de svarade i tystnad
var
för
lade mig i strandhänder
baddade mig torr med hjärtblad
reste mig upp
vidare vandrade jag
stundtals i sand vilken var kvickare än min aning
vilken greppade mina vrister
jag sjönk
sjönk
och åter drog de mig upp
med grenar av hassel
smärtan brände
eldars hetta
huden liknade alltmer glas
stigarna jag vandrade över var att vandra över
jag kan ej säga över min ork
ty det handlar vare sig om ork eller trötthet
egentligen ej heller om förmåga
ändå var det som att hoppa höjd
som att jag lade ribban alltjämnt
alltför högt
hur trött jag än var tog jag sats
hindrade mig ej
och inte någon hindrade mig
och hur skulle någon kunna
i allt det jag upplevde
upplever
hur trött jag än var tog jag sats
hoppade jag
och jag minns mina barndomssteg
när de inmatade mig med klumpighet
brände in detta sigill i mina fotsulor
du är klumpig
klumpig
klumpedunsa
ringen av händer vilka knuffade vilka slog
spottade fräste galla deras egen smärta
jag hörde mitt hjärta viska kärlek
jag har försökt bryta alltjämnt bryta detta sigill
dessa sigill
i samma stund jag lyckades smälta vaxet alltjämnt stelande det
igen och igen
hur många gånger förmår koder höras
detta var det
förmågan hade jag
och hade jag den ej så går den att öva
det var min klumpighet
känslan av min stora fula kropp
de orden maldes in
osynligt puder
hur tvagar ett liv detta puder vilket kväver
kväver
håller strypgrepp
är porerna baljor av zink
är medlet lut
ur kalkbrott
och hade jag ej förmågan
går den att öva så var min djupa insikt alltjämnt
det var min klumpighet
känslan av min stora fula kropp
de orden återkom även i vuxenlivet ur så kallade mansmunnar
så säg mig
hur älska sig själv när huden bränns med annat
leenden vilka i nästa sekund är slagfält
så vandrade jag in i detta klister
kanske trodde jag att det var lindor
var puppor
kanske trodde jag att jag var en larv
av ljus kommen till ljus åter
fjäril
fjäril
vad än sker
må
må
så vandrade jag över
in i detta klister
klister var det
klistertrådar
ty dimma smetar ej
håller ej fast
märkte ej att jag vandrade över
istället för genom
ty slutligen orkade jag ej lyfta dimman
hur mycket jag än övade
jag föll
alltjämnt
hörde vargar yla
hörde
fåglar svirra toner
hörde
tarantella
jag dansade tarantella
och hon lyfte mig
ur nätet
det nät hon bad fränder spinna med helande drömörter
för visst såg hon att detta ej var
min meningsbörd
han vaggar min sargade kropp
i sin hjärtfamn
hans ögon är
en man
vilken är en man
alltjämnt ej kommen
ty mina ögon
brister
och
regnbågsbladen
rankan
klättrar uppför
bergsstammen
klippan är ark av livsbark
ej murgröna är du
ej vinranka
hösteld är du kommen
vildvin
och regnbågsbladen
är önskningarna mina
nu
vissnade
så är
övandet
mina läppar
spruckna av orden
jag skolar
tysta
ord vilka beskriver
smärtan i min själ
det gör ont att vakna
inse
det jag
tillåter ske
i ständigt hopp om ert vaknande
er förståelse
det gör ont
inse
att det jag ej vill se
det vilket medvarande viskat
det vilket jag slutit handen om
och kastat in i reningens eld
att detta är det jag ej vill se
är det jag ser
orden era svider
läpparnas blod torkar
i mitt hopp
att de skall bli muren
vilken tystar
det
jag viskar osagt
och jag ber törnrosorna vika in taggar
ber törnfågelns röda bröst
sjunga min kärlek
till er
alltid
jag ser en sargad kropp
lyfter mig in i min famn
mina händer
mina fingrar
är den gistna ekan
vilken vaggar i strandens närhet
vilken tar in vatten
i dröm av hjärtbladens skugga
med fingrar gistna av bruk
försöker jag lösa snörkorsetten
och jag hör fjädrar frias
hör snören lösas
ekan
ser jag andas med havet
korallrosor
släpper bubblor
öppnar ytans
töcken