Dags igen, att skriva. Det stående löftet om att omvandla idé till handling. Det kommer gå bra, bara att slå sig ned och börja. Inga. Problem. Föra pennan till pappret. Fingrarna till tangenterna då. Låter mer romantiskt i skrift med papper och penna. Mmm bläckhorn och fjäder. Stopp! Sluta prokrastinera, sätt igång. Okej. Vart ska jag börja? Visst, romanprojektet väntar. Lite bökigt, kanske skulle skriva en dikt eller fabel som uppvärmning. Pust, sitter visst lite obekvämt. Ta en cigg. Youtube? Utmärkt, ett klipp eller två OM ATT SKRIVA! Nu ska vi se, rekommenderade videoklipp, vad är nu detta?! Amerikansk utrikespolitik från 80-talet på C-SPAN. Rasande intressant! Bara fem minuter också. Oops, menar 50. Aja, man kan börja titta lite, unna sig hit och dit, vem rör det?

…

Halvvägs in, dags att brygga kaffe. Börjar kurra lite i magen också. Oj, oj. Mental tusen nålar. Gott om tid, många timmar kvar på dygnet ännu. Mer cigg. RÖÖK. Här börjar ångesten smyga sig på. Inget har blivit gjort, lika oklar över vad som bör göras, vart att börja. Bedöva ångesten med mer Youtube. Skönt. Några få bloss till bara. Toa. Vet ni vad, någon sa att en författare också en läsare. Soffan intages, Atwood-roman med väldigt många sidor. Kasta sig in, uppleva, observera, njuta. Skymmer det ute? Nej det är länge sedan. Kanske skulle betala lite räkningar. MEN GAH. Varför spökar det i huvudet? SKRIV. Nej, det är stört omöjligt. Jag har noll idéer, total avsaknad av saker att säga, relevans, talang, syfte. Det går trögt nu skulle jag tro. Gissningsvis normaltillstånd för ett proffs, händer hela tiden, inget att oroa sig över. Va? I morgon försöker vi igen, kanske blir det likadant igen, det gör inget. Hornet skall möta bläcket. Just idag dock.En kakafoni. En enda jävla massa.