Smärta.
Vi skulle diskutera smärta i klassrummet, en efter en berättade mina medmänniskor om hur de tatuerat sig, piercat sig, fått getingstick, den fysiska smärtan.
Ju fler som presenterade oroade jag mig för det jag skrivit och bestämde mig tvärt att jag inte skulle läsa upp mitt.
Mitt namn ekade i klassrummet och jag tror inte att jag riktigt förstod vad som pågick förrän jag stod framför hela klassen med min lilla pappersbit i handen.
"För mig är den fysiska smärtan inte den riktiga smärta vi känner, du har aldrig kännt smärta förrän du somnat med tårfyllda ögon, lungor fyllda av vätska och andetag djupa som hav. Du har aldrig känt smärta innan du sett dig själv i spegeln och hatat varenda liten del du ser, du har inte känt smärtan innan du skurit varenda del på kroppen för att det ska sluta trycka och göra ont i bröstkorgen. Du har aldrig känt smärta förrän den enda gången du känt lycka var av pillerna du svalt och trott att nu var det över, nu kunde du sluta ögonen och inte finnas mer. Du har inte känt smärta förrän du vaknat av att magpumpas och i samma ögonblick bli arg på världen för det var din tur att dö. Du har aldrig känt smärta innan du kommit till en plats, dag efter dag, vecka efter vecka där du låtsas vara någon annan, vara glad, leva. Smärtan du aldrig glömmer kommer inifrån"
Hela salen tystnade, en nål hade hörts om den fallit till golvet, för ingen vill ju veta sanningen utan alla vill leva i det lyckliga, det som egentligen inte finns.