Då visste jag att det var rätt, då brydde jag mig inte längre om alla regler, om det forna, om framtiden utan bara nuet och att det kändes så rätt. Så jag lutade mig fram mötte de gröna ögonen som kanske aldrig mer skulle titta på mig så igen för nu fick han mig, hela mig.
Allt de dåliga, allt de bra, allt det förstörda, precis allt.
Jag lutade mig fram, tog ett sånt där inre andetag och hörde hur min inre röster försökte övertala mig om två helt olika saker. Den förnuftiga skrek du är inte unik, du kommer ångra dig, du förstör allt men den andra sa ge livet en chans, ha lite hopp. Och för första gången på 5 år valde jag att lyssna på den jag var förut, de spontana jag som vågade.
Jag lutade mig fram, han lutade sig fram, vi var så nära nu att jag kunde höra hur pulsen slog. Jag blundade men det var inte som när man blundade för att sova, eller för att man blev skrämd, eller för att man skulle dyka under vatten, utan för att man visste att något fantastiskt skulle hända.
Våra läppar möttes och helt plötsligt var de pesimistiska och återhållssamma jag borta. Läppar mötes, tungor mötes och hela världen stannade. Jordens tickande slutade, alla fåglar tystande, varenda gatulampa släcktes och världen var vår.