Du kom från ingenstans, du fick mig undra om jag egentligen fanns, om jag någonsin funnits innan dig. Du fick mig vänta, gråta, skratta, du fick mig vilja leva igen. Dina ord läckte en liten del av mig som jag trodde aldrig skulle kunna läckas, du fick mig tro på att två människor kan vara menade för varandra. Dina ord sitter kvar som ärr på min kropp och varje gång jag minns de gör det ont. Hur jag var för ung, hur du ville men inte kunde.
Jag önskar att jag aldrig trott att jag var speciell, jag önskar att jag insett att du sagt dessa ord till så många innan, att för dig var det inget nytt. Men jag föll för dig och jag kommer aldrig kunna släppa dig.