Idag åkte jag hiss direkt efter en av hyresgästerna som bor lite längre upp i huset. Han efterlämnar sig en lukt av ingrodd smuts, piss och rök. Märkligt nog ingen etanol, men jag misstänker att det finns andra, luktlösa, substanser i rörelse i den här mannens lekamen. Vem är väl jag att döma, men jag duschar åtminstone både morgon och kväll, som det rena odjur jag är. Jo, jag kan faktiskt döma. Jag tänker vara riktigt fantastiskt fördömande i just detta fall. Jag delar nämligen hiss med det här åbäket och han förstör min verklighetsupplevelse. Här kommer jag och jag är jag och sen får jag stå i efterverkningarna av en annan människas sanitära olägenhet, jag baxnar. Snart blir det smörsyra i brevlådan.

Eller inte.

Han har det inte så lätt den där mannen, han försöker ta hand om sin senildementa mamma. Han låser in henne när han går och handlar eller röker utomhus, och hon står vid dörren och skriker och bankar. Störningsjouren har slutat komma, och ingen gör någonting, betänk nu att detta är ett hyreshus. Det finns ingen som bryr sig om oss så länge som vi betalar våra räkningar.

Men jag förlåter honom inte. Observera. Hissen stinker. Och apropå det här med att låsa in folk kom jag just att tänka på henne. Henne brukade jag låsa in på kvällarna när jag gick och köpte min Expressen, på den tiden hon var min hon. En gång kom polisen och försökte få upp dörren, och jag begrep just inte varför eftersom jag brukade ta med mig telefonsladdarna, så det fanns ju ingen möjlighet att hon kunde ha ringt själv. Och så var det. Det var någon annan som hade ringt. Hon var saknad nånstans, och så hade man ringt polisen och bett dem titta efter hemma hos mig. Hon hade vänner som inte riktigt tyckte om mig, och jag vet ju att några av dem bara väntade på en chans att få smälla mig på fingrarna. Polisen knackade alltså på, och hon stod där på andra sidan dörren och vågade inte säga halv sju. Hon darrade som ett asplöv när jag kom tillbaka, snälla snälla Alexander, gör aldrig så här med mig igen, sa hon. Jag kysste henne. Jag hade just avhyst polisen från min lägenhet, efter att de hade berättat för min flickvän att hennes polare inte gillade att hon inte ringde återbud. Är hon myndig, hade jag frågat. Vadå, frågade poliserna. Ja, är hon myndig? Ja, det … Jo. Och sen när, om jag får fråga, är det straffbart att välja att hänga med en man istället för med väninnorna, nå? Ja, tack, det blir bra så, sa jag, tack tack. Polisen lommade iväg. Jag var rätt nöjd, kände mig stark på nåt sätt. Som om jag hade gjort nåt viktigt. Älskling, sa jag, du ska aldrig vara rädd när du är med mig, jag tar hand om allt detta verkliga, det vet du, och hon smälte in i mina armar som nyfallen snö. Alexander, lämna mig inte, viskade hon, och jag kände att det kröp i hela mig eftersom jag egentligen ville ha lugn och ro och läsa min tidning, men jag sa ingenting, jag höll henne bara.

Senare den kvällen ringde telefonen. Jag lyfte luren och jag sa hallå, och sen kom det ett långt dödshot. Om jag inte lät henne gå, då skulle man göra både det ena och det andra med mig. Det här var jobbigt för den paranoide och jag blev tvungen att be henne klä på sig alla sina finaste kläder för att sedan följa med mig ner till en hotellbar i stan. Jag beställde in kopiösa mängder rött vin och drack och drack, medan hon satt där och himlade med ögonen. Ska någon nu ha kål på dig Alexander, jag menar, om det där nu samtalet ens var på riktigt, tror du att du kommer att ha enklare eller svårare att försvara dig om du är dyngrak? Hon satt med armarna i kors och nästan trutade med sin målade mun. Men det var då själva helvete, lilla hjärtat, sa jag och grep tag om hennes ansikte med min ena hand och ruskade lite, smällde lite. Sluta vara så kritisk. Jag måste få hantera det här på mitt sätt, sluta nu. Idiot, sa hon, lösgjorde sig och svassade iväg genom lokalen för att gå på toaletten. Kvar satt jag i min egentillverkade dimma och tänkte (lite dimmigt) att det kanske var sant. Idiot. Ja, kanske, men mellan hennes varma länder skulle jag begrava mig själv, det kanske inte var så idiotiskt ändå.

Några år senare berättade hon för mig att det var en av hennes manliga bekanta som hade fått för sig att busringa på fyllan. Tänk vilken ångest jag hade, för en busringning. Jag tycker faktiskt att just sånt borde vara förbjudet, man kan inte bara utgå ifrån att den man retas med har en stabil känsla för att ingen vill illa. En del av oss tror att andra vill illa så mycket att folk kan stå bredvid och vara tysta, men man vet ju vad de tänker. De tänker att just exakt jag är en dålig person. Hon brukade skratta åt mig när jag sa så där, jag minns det, då blev jag sur. Hon sa, snälla Alexander, de tänker på sina bostadslån, och de tänker på barnen som skriker, på nåt fjantigt som hände på jobbet, eller på hur dåliga de själva är; absolut inte på dig och på hur kopiöst dålig du är. Javisst, sa jag, men jag är en grandios narcissist och fullkomlig, så det där håller inte ihop. Det är klart att de tänker på mig, jag är ju där.

Jag kan tänka på dig en stund istället log hon, jag kan tänka mig alla möjliga saker, och sen gjorde hon det.

Åh, jag saknar henne, hon var rolig.

Hon skrev till mig. Jag läste hennes brev igen.

"Alexander, jag orkar inte mer. Jag har slitit och släpat hela livet, du vet ju allting. Du vet. Och ändå. Jag vill vila. Varför fick jag inte vila hos dig, varför? Varför får jag aldrig komma hem? Du var så vacker där du stod vid din fönsterbräda, med ditt stora askfat i glas och blommorna, tänk att du tog hand om dina blommor. Och på natten när du väckte mig och du sjönk in i mig som om det vore självklart, som om jag vore en förlängning av dig. Jag tänker fortfarande på det där när jag är ensam. Det gör mig lycklig, och sen blir jag olycklig eftersom du inte är här, och eftersom du aldrig kommer att vara här. Du kunde gifta dig och du kunde skaffa barn, du hade roligt och körde bil med din familj, men mig bara slog du. Var det nåt sorts fel på mig? Varför vill man slå mig, och gifta sig med nån annan? Varför ringer du mig inte ens, Alexander, vad har jag gjort dig? Jag köpte dig presenter, och jag gav dig all den magi jag hade att ge, och du lämnade mig. Du var så kall när du lämnade mig."

Men det gjorde inte jag. Det var inte jag som lämnade. Nånsin. Nej, det här blir jag nog bara arg av. Det är som den där frågan “vem är du”. Den går ju inte heller att svara på. “Vad har jag gjort dig”. Jo, det ska jag tala om. Du var snäll mot mig, och jag blev kär i dig. Det är vad du har gjort mig. Du var vacker och tillgänglig, givmild och du lyssnade, sen var du arg också och det tyckte jag inte om, men du la dig inte i så att det störde och det var aldrig några egentliga praktiska problem med någonting. Jag behövde tänka, det var då jag gick min väg, jag var kär och jag var full av dig, och det var oändligt obehagligt tyckte jag. Oändligt obehagligt att vara kär. Det var som att inte kunna andas. När jag hade tänkt klart var du borta. Du hade dragit, och du ville inte längre tala med mig. Sen hördes vi och du skulle ha barn med en annan. Var det jag som gick? Var det jag som var kall? Du fann ju någon annan, någon annan som kunde bli far till dina barn. Och nu är du död och borta. Vem lämnade egentligen?

Det var faktiskt aldrig jag. Jag lämnar aldrig den jag älskar. Jag bara lever inuti mig själv och här, medan andra är så arga på mig. Alexander säger aldrig nåt snällt, Alexander skickar aldrig en födelsedagshälsning, Alexander kysser andra kvinnor, Alexander mig hit och Alexander mig dit. Men är det någonsin någon som är snäll mot Alexander? Är det någonsin någon som låter Alexander känna sina känslor? Är det någonsin någon som låter Alexander vara en funktionell och lojal individ, som tror på Alexanders välvilja? Är det någon som förstår att även Alexander har ett hjärta av glas?

Nä, tänkte väl det. Och därför kommer jag inte att dela med mig mer än nödvändigt. Jag ska hålla andan när jag åker hiss.