Teddybjörnen Olsson var knallgul och hade blå ögon till skillnad från andra nallar som var bruna och hade bruna ögon.
Olsson var älskad så till den milda grad att ett ben och ett öra hängde.
Han fick ofta hänga med när jag ville sova hos mamma, han gillade det.

Olsson var en kär vän som det anförtroddes många hemligheter åt.
Efter några år så hände detta.
Olsson var så sliten så mamma la honom i en plastpåse och förpassade honom till sopnedkastet.
Det gick inte så bra vill jag lova, jag grät och var arg på mamma.

Mamma fick gå iväg till vaktmästaren och be honom öppna dörren till sopnedkastet.
Karlsson som vaktis hette sökte fram påsen med Olsson, han kunde inte förstå hur mamma hade kunnat kasta min kompis.

Sedan fick hon laga Olsson som så många gånger förut. Hon tvättade honom lite också.
Olsson njöt förståss, vi hade ju återförenats.
Det blev lite extra kramar mellan mig och teddybjörnen Olsson den kvällen i sängen.