- Jag älskar dig också. Och det känns så självklart och helt underbart att med hela mitt hjärta kunna säga att jag älskar dig.

Hon tog ett djupt andetag innan hon fortsatte.

- Men det finns något du inte vet om mig. Något som jag burit med mig varje dag, varje minut sedan jag var tolv år gammal. Som har färgat alla mina relationer till män sedan dess. Det har styrt hur jag utvecklades som kvinna. Och har fått mig att bli en person som ingen man kan erövra. Som aldrig helt visar eller blottar sig och som inte kan bli sårad där det verkligen gör ont. En egenskap som varit mitt skydd och samtidigt mitt fängelse.

Du förstår...när jag var liten råkade jag ut för att en man...en av mina farbröder...förgrep sig på mig.

Hon tystnade. Tårar fyllde hennes ögon och började sakta rinna nerför kinderna. Blicken var fäst någonstans långt långt bort. Så kom gråten. Jag drog henne tätt intill mig och kände hur hon sjönk in i mig. Hon började skaka och höll om mig hårdare och hårdare när hennes gråt blev allt häftigare, tills den blev ett helt hämningslöst...och befriat utlopp av känslor.

Jag ville gå igång och förbanna denna djävla man, som i sin sketna litenhet förgripit sig på henne. Men jag kunde inte förmå mig till det. Det var hennes känslor som var viktiga, inte mina. Jag var emotionellt helt slut efter allt som hänt under dagen och det enda jag ville var att hålla om henne. Att ge henne all kärlek jag hade i mig. Just här och nu var det enda jag kunde känna...den kaskad av ljus och färger som strömmade ut från henne och fyllde mitt hjärta.