Ett bittert regn vattnade gatorna och dess vandrare. Den sköljde bort smuts, damm och flanörer från gatorna och fyllde dess små kaféer och restauranger med gäster, som likt malar sökte sig från den fuktiga kylan mot värmen och tryggheten. De gamla husens fasader blev rentvättade, renspolade och ännu en bit nernötta. En och annan flanör satsade på att nå tunnelbanans relativa trygghet från makterna, och fly till hemmets falska trygghet. Regnet nötte på gatorna, nötte på husen och nötte ner stenarna runt dem alla. Deras väg mot nerslipade ruiner hade kanske bromsats ibland av människornas försök att reparera och restaurera. Det hade de gjort alltifrån den dag de först lagt sten på sten och kallat det byggnad, hus och borg. Men inte ens de höga romarna hade stått emot regnets kraft. Med tiden vann alltid regnet.

Johan undrade varför det regnade en dag som denna. Han satt på kafé Gråmunken, på den rökfria övervåningen, och hatade regnet. Det hela var, i hans ögon, en sabla kliché. Hon hade lämnat honom med tårar. Ingen hade sett honom gråta, för andra var han alltid stark. Men han hade gråtit, och de grå molnen hade gråtit med honom. De hade försökt så hårt, kämpat så länge för att det skulle fungera. Men det hade inte räckt, inte varit tillräckligt. Så hon lämnade honom i tårar, medan regnet strilade ner.

Och nu satt han här, ensam och njöt av sin choklad, sin macka, sin sorg och sitt hat för regnet.

Andrea stod ensam i regnet. Det var tryggast där. Ingen fick se henne, ingen fick avslöja hennes hemlighet. Här ute kunde hon låtsas att det var regnet som sköljde bort hennes smink, att det var kylan som fick henne att skaka. Att det var vädrets fel alltihop. För en vecka sedan hade hon varit så lycklig. Hennes väninna, nästan som en syster, skulle fylla det magiska sexton, och hade ordnat en fest, föräldrarfritt. Det skulle vara en så stor fest! Så många nya ansikten, så många nya drömmar. Varje pojke var en möjlighet, varje blick en liten förälskelse. Hon var inte helt färsk, men hon var inte lika erfaren som hon trodde de andra flickorna var. Hon ville bli erfarnare. Och där var han. En lite äldre man, redan nitton, mogen, allvarlig, lite kall, självsäker. Han visste vad han ville, han visste hur han skulle få det. Och han ville ha henne. Och hon lät sig fångas, som en nattfjäril fångas av ett levande ljus. Han hade redan bestämt hur allt skulle gå till. Hemma hos honom, snabbt, innan hans storasyster kom hem, utan skydd, skydd var bara för fjortisar. Hon tog väl piller, eller hur? Alla stora flickor gjorde ju det! Å så hon hade fruktat att förlora honom, att han skulle fnysa åt henne, vägra henne det hon ville ha. Så det hände. Och nu växte något i henne. Något främmande, misstänkt, annorlunda. Hennes väninna hade tyckt att det var underbart, fantastiskt. Ett nytt liv! En ny människa! Men han... Han hade skyggat undan, kastat ut henne, förnekat alltihop. Hur kunde hon ta ett liv själv? Hur kunde hon få ett barn nu? Desperation, ångest, tårar, allt blandades, sköljdes bort av det strilande regnet.

Varje droppe var ett nej. Varje våg av snålblåst ett förnekande. Hur många gånger kunde man bli nobbad, förnekad, återhållet hånflinad åt? Hur många innan man blev övertygad om sin egen värdelöshet? Hur många innan depressionen blev en god gammal bekant på allt tätare besök? Hur många innan man började hata dem allihop, deras perfektion, deras ideal, deras drömmar, allt det de var och man själv aldrig skulle bli? De arga stegen leder bort från det senaste, nej den sista, förnekelsen. Vi kan väl bara vara vänner! Jag är inte redo för ett förhållande just nu! Du är värd så mycket bättre! Till slut fanns bara smärtan kvar, nederlaget en rutin. Och regnet! Varje droppe ett uns vrede, varje vindpust ett mått hat. Varje steg ett brännande testamente för en sårad stolthet. Varje droppe ett brinnande, förnedrande nej.

Och regnet strilade ner från himlen som en bönhörd dröm. Den dränkte människornas sorger, den renade deras smuts, spolade bort deras tankar och bekymmer. Vinden förde bort dem långt bort, men utan regnet hade de aldrig kommit loss. Så regnet fortsatte strila ner och slipa bort människornas verk, deras byggnader, deras smärta, deras drömmar. Regnet renade världen, och människorna. Regnet renade dem alla.