Jag är så himla klok. Ja det är faktiskt sant. Tro det eller ej.
Jag är så himla klok. Jag vet vad som är rätt och vad som är fel. Och jag försöker göra det mesta som är rätt. Det är den jag har blivit, inte den jag var. Förut var jag inte klok. Jag visste fortfarande vad som var rätt och vad som var fel, men jag väljde det som var roligt, och mest var det fel. Nu är jag inte rolig längre, och jag har inte roligt särskilt ofta. Allt är jobb, slit och vardag. Hur ska jag kunna säga det till den jag valt att leva med?
Han tycker ju också att jag är tråkig, men hur ska jag säga att detta inte är jag?
Hur ska jag kunna säga att detta är kanske inte sättet jag vill leva på?
Jag är vuxen nu, så himla vuxen. Allt är en jävla massa ansvar, men när är det roligt då?
Just nu känns det som jag har all världens bekymmer på mina axlar, och det är mitt fel. Jag tar på mig det. Jag har blivit någon jag inte tycker om. Någon som alltid tänker på andra. Det är inget fel, men jag har ju tappat bort mig själv. Jag måste ju någon gång få huvudrollen i mitt eget liv. Förut hade jag drömmar, stora drömmar. numera fantiserar jag om att bara för en dag få komma hem och att någon har lagat middag. Inte för att det lär hända, men ändå...
Jag lever med dig för att jag hade en tro på att du skulle ta emot mig när jag föll. Jag har inte fallit men ibland känns det som det är väldigt nära. Och vet du? Jag är inte så säker längre. Jag tror faktiskt inte om det faktiskt händer att du räddar mig då....