Ni färdas i mina vener, färgar blodet svart. Långsamt och pulserande vecklar ni ut era farhågor hos mig. I kroppen växer det törntaggar och rosor, ett nät som binder er alla tillsammans. Jakten på bekräftelse och osäkerheten får rosorna att vissna. Taggarna slipas till sylvassa spetsar. De trycker mot mitt nervsystem, sänder ut elektriska impulser. Du duger inte du duger inte du duger inte. Signaler som alltid får mig att tänka till en extra gång när jag tar bussen hem på kvällen. Tegelbruksgatan, Österängsskolan. Platser som jag har spenderat några timmar på men som ständigt får väven av törntaggar, rosor och ångest att expandera. Strukturen vill få mig att känna såhär, ett enormt förakt inför vem jag är som person. En pirrande känsla av obehag växer inuti mig när hjärnbalken gång på gång spelar upp fragmenten av de scener vi utgjorde. Alltid jag som är fel, aldrig ni.