Den är så mörk och Trång
av stålulls-spindelväv, min kokong
Jag väver så, ihärdigt, än en gång
Arbetar mer, medan jag sjunger en Sång
Du färdas, flyr med en hjälp av en Ballong.

Du är så tacksam för den starka, envisa Bris
Som tar dig allt längre bort från mig, genom allt Dis.
Det som omsluter min kokong, ja, det är bara torr is.
Gav mig ut på äventyr, ja visst trodde jag väl att jag var vis.

Du sa att vi kan vänta på de utläkta såren
"Jag är med dig, jag lovar, ända fram till Våren"
Men såg du blodet som strömmande längsmed Låren
Eller den skygga, skamfyllda, ensamma Tåren.

Förgät mig ej
Jo snälla glöm mig
Jo snälla glöm dig
Vi ses på stan men säger aldrig mer hej.

För ja, om jag nu försvinner om en dag eller hundra
Gör det någon skillnad, vad ska jag göra, kan man undra.
Lev ditt liv som om varje dag vore den sista
Slå hårt, ta i, när du spikar igen min kista.

Imorgon eller igår
springer, vilse i gamla snår
sedan länge försvunna spår
Hittar tillbaka igen, men går.

Snipp, snapp,
minnen som en käftsmäll mig slår.
Nu iNatt
oro, lugn, och skräck mig når.

Och så var sagan slut för idag.