Kometer och stjärnljus åker i looper över våra sammanklonade huvuden. Ihopfixerade och förenade som om jag alltid letat och bara väntat i en hel evighet. Mitt liv, utdraget och torftigt. Du är alla delar av allt jag någonsin velat se åter, och här är du. Du är verkligen verklig du. Som om allt bara varit färglös rem-sömn och nu börjat ta form på allvar i extaslik dröm. Fragmentiskt utsållade från alla enheter, människor som korsat min väg. Pusslat och klarlagt. Du hittade mig som en gud när jag satt i nedkräkt blåbärsris, räddade mig från ett skal uttömt på serotonin som sänkte min profil.

Med dig känner jag mig nu som en gudinna. Livet är en välgörenhet för mig. Tack, tack för allt. Jag har en liten tanke om att det kanske var meningen att du skulle komma nu, nu när jag skulle uppskatta dig som mest. Nu när jag är mogen att vårda dig och du mig likt yin och yang. Jag är nykär och fnittrig som en liten flicka. Så fort själen startar att rasa ned och svepas med in under dysterhetens flagg, tänker jag maniskt på ditt leende och jag kan inte låta bli att le tillbaka. Jag gör detta ofantligt ofta. Känner mig på snudden till obehaglig, som om jag mentalt utnyttjar din utstrålning alldeles för mycket. Detta hindrar mig från total besatthet, och det bockar jag för. Jag vill inte skrämma bort dig så jag spelar lite casual, men denna vägg bryts gradvis ned för varje minut jag färdas framåt med dig. Tack